nuheter

Vilken är den rättvisa bilden av en person? Den som andra ser – eller den som man ger själv? Är en bild sann bara för att man så ärligt man kan berättar om hur man upplevt en situation?

Det frågar jag mig sedan jag läst Elisabet Höglunds självbiografi ”En kvinna med det håret kan väl aldrig tas på allvar”. Hon är känd som en stark och framgångsrik person i nöjesbranschen och massmedia. Men i boken skriver hon utlämnande och personligt om svåra upplevelser som hon tycker har format henne som människa och yrkeskvinna. Barndomen med en alkoholiserad far och en känslokall och avståndstagande mor. Mobbing under skoltiden då hon kallades ”fetto”. Hån och förlöjligande av kollegor i journalistvärlden. Utsatt  för konkurrens och avundsjuka när hon hade för stor framgång.

Är det här verkligen den sanna bilden som hon ger? Och vad säger det om henne och om journalistkåren? Det här är visserligen Elisabet Höglunds upplevelser som hon säkert beskrivit så verklighetstroget hon kan. Hennes bild är lika sann som någon annans. Men jag tror inte att journalister är värre än några andra yrkesverksamma.

En sak står  dock klar efter läsningen. Alla motgångar har vässat fram en styrka hos henne. Om man inte slås ned av problem kan man tydligen växa sig stark.

Barbro

Kungamördaren Anckarström var trettio år, fyrabarnsfar, när han fördes till schavotten.  Före mordet beskrevs han som godhjärtad. Efter sade man att han var ondsint. Redan som barn hade han njutit av att plåga människor och djur.

Ernst Brunner ger i sin bok flera exempel på hur snabbt människor i Anckarströms omgivning ändrade sin bild av hur han varit. Som en omvänd hand. Vitt blev svart. Och i historieskrivningen därefter har svartmålningen av honom fortsatt. Han var ett offer som vem som helst kunde ge sig på.

Var han också ett offer för politisk propaganda? Brunner gör honom inte till hjälte. Men med dagens drev i åminne inser man hur lätt en bild kan förvanskas. Hur viktigt det är att ha en god historieskildrare till hands när den dagen är inne.

Barbro

-  Vad skönt att vi är på jorden, säger kvinnan bredvid mig när vi reser oss upp från föreställningen.

-  Men är det inte där vi varit hela tiden?

-  Jo kanske? Både och.

Vi gick ombord på rymdskeppet Aniara genom att passera via scenen. Men denna scen var samtidigt en spegelbild av oss själva, av teatersalongen.

Det som hände på scenen blev också en spegel av det som hände 1956, då när Harry Martinssons epos kom. Bakom oss krig och förstörelse. Framför oss ny teknik och nya rymder.

Då var jag tonåring, präglad av osäkerhet inför allt det nya som väntade i livet. Nu har osäkerheten blivit permanent. Ombord på rymdskepp  eller inte.

Barbro

-  Vad vi är lyckliga, jublar det gamla paret på scenen. En dröm sedan länge förverkligad. Vi ska skiljas.

-  Äntligen fri, säger Rut. Nu kan jag bli helt och hållet mig själv. Inte bara en hälft, bunden till en annan hälft.

Hur bli fri efter minnen från ett långt liv tillsammans?

Kristina Lugn skrev texten, ord om tvång i äktenskapet, ångest och en mörk död.

Men på scenen gestaltas orden av äkta paret Meta Velander och Ingvar Kjellson, gifta sedan mer än sextio år. Då förvandlas texten plötsligt till öm tillit och trygghet.

När pjäsen är slut står publiken upp och applåderar att den fått dela den kärlek som strömmar från scenen.

Barbro

 Klättringen är tung till den lilla bergsbyn Albarracin. Det bär uppför oändligt många trappsteg. Sedan avlöses dessa av kullerstensgränder som också bär uppåt. Den medeltida bergsbyn ligger på drygt 3000 meters höjd i Aragon i norra Spanien. Det känns i kroppen. Det är också betydligt svalare häruppe jämfört med de omgivande slätterna som vi nyss lämnade ner vid floden Tajo. Det är inte mycket utrymme för ”staden” här uppe på berget. Husen klänger tätt intill varandra. Gränderna är en labyrint av ljus och mörker.

- Var hittar jag ett  café, frågar jag kvinnan jag möter i gränden.

- På Plaza Mayor, svarar hon och pekar i den riktning jag kom från. Och visst finns här en öppning bland husen, Stortorget, och även ett par bord utanför caféet. Stillheten och friden är bedövande. Ändå pågår här en livaktig verksamhet. Några småpojkar sparkar boll på den lilla öppna platsen och mot kulturhusen. Den nedre fönsterraden är täckt av galler. Kanske har bollar kommit lite för nära någon gång.

Den här byn var ett självständigt muslimskt bergsrike under det sönderfallande moriska väldet i Spanien. På tiohundratalet bodde här berbern ben Razín (därav namnet Albarracin) som krigschef åt Abderramán III. Han revolterade mot centralmakten, förklarade sig självständig och skapade ett kungadöme som varade i mer än ett sekel. I krönikan el Cid berättas om många slag. Man förstår att Albarracin var muromgärdat och befäst fastän det låg så till synes ointagligt högt uppe på en klippa.

Barbro

Valencia närmar sig. Det är grått och regn i luften. Sent på kvällen och man vill fort komma till hotellet. Men först ska vi bara till Konst och Vetenskapscentrumet, det som är skapat av Sebastiano Calatrava. Jag är trött och vill bara komma till mitt rum. Det räcker med intryck för idag.

                      Så släpps vi av från bussen. Vad är detta? Vit betong och glas och vatten reser sig i otroliga formationer. Är det valar, bestar med öppna tandrader som anfaller? Jag går runt de otroliga byggnaderna och försöker uppfatta formerna. Vi har bara fått tjugo minuter på oss. Vad hinner man då se? Linjerna speglas i vattnet som omger byggnaderna och återspeglar de långsträckta ytorna. Kvällen är kall för ovanlighets skull och jag går snabbt för att hinna runt. Är det här samma person som gjort Turning torso i Malmö? Jag kan inte se den byggnaden utan att samtidigt inom mig se hans teckningar av en manlig torso i olika vridningar. Jag vet att Calatrava också är konstnär. Han brukar måla akvareller av sina skapelser, ljusa, lätta, upplösta i rymden. Det måste vara enormt att få se sina visioner förverkligade. Men hur kan man övertyga finansiärer och beslutsfattare att det här är något att satsa på?

                      Själv har han skrivit om sitt verk “As the site is close to the sea, and Valencia is so dry, I decided to make water a major element for the whole site using it as a mirror for the architecture.”

Barbro

Som en hägring skimrar det gamla Toledo i kvällssolen på sin klippa. Nedanför flyter floden Tajo där byggnader speglar sig i vattnet.

Toledo har kallats de tre religionernas huvudstad. Då, på medeltiden, samsades judar, kristna och araber. De kunde då arbeta sida vid sida och föra över arabisk och grekisk filosofi, kultur och vetenskap till Spanien och Europa.

Jag tänker på dagens trevande fredssamtal i Mellanöstern när jag går längs de smala och vindlande gatorna upp mot Plaza de Zocodover. Här syns spåren från alla politiska, religiösa och kulturella epoker. I den trånga stadskärnan trängs rester från forna tiders blandning av arkitektur och konst. Högt över alla katedraler, synagogor, muslimska moskéer och kyrktorn reser sig borgen El Alcázar. Den spelade en viktig roll under inbördeskriget när republikanerna tog skydd där mot Francos trupper.

Kön är lång in till rummet där man kan se El Grecos målning Greve Orgaz begravning. Duken är översållad med personer, några av dem gestaltas av El Greco själv, hans hustru och son. Det var i Toledo som El Greco blev rik på att måla altartavlor. Men när Toledos förmögenheter försvann sinade också konstnärens privata egendom. ”Greken” dog utfattig men lämnade kvar en rad odödliga målningar.

Barbro

Det är höst och klart väder i det kastilianska området öster om Madrid. Landskapet växlar mellan jordbruk, djupa raviner och bergknallar. Det var härifrån som Camilo José Cela, nobelpris 1989, hämtade stoffet till sin reseskildring ”Resan till Alcarria” på fyrtiotalet. Det var också här i la Mancha som Don Quijote stormade fram på sin hästkrake Rosinante och stred mot väderkvarnar. Byar och byggnader bär spår av de spanska muslimerna som hade makten under många århundraden

                      Det är höst och klara färger över den öppna platsen ”Timmens torg” i den medeltida staden Pastrana. Den kallas så eftersom prinsessan av Eboli satt fängslad i palatset vid torget och bara fick gå ut på den gallerförsedda balkongen en timma om dagen. Hon var inspärrad av kung Filip II på grund av politiska skandaler. Hon sägs ha varit begåvad och mycket vacker även om hon bar en svart lapp över ena ögat. Solen lyser över balkongen men dörrarna ut är stängda och förtäckta.

                      Solen lyser också in i den historiska kyrkan i staden som en gång var prästskola. Don Emilio springer lättfotad runt och visar stolt upp gobelänger från 1400talet. Sedan rusar han upp till orgeln och låter tonerna sprida sig i kyrkorummet. Alltmedan solen strålar in genom de långsmala fönstren ned på träbankarna där vi sitter och låter oss uppfyllas.

Barbro