nuheter

Babyns gråt och skrik hördes ljudligt när tunnelbanevagnen gled in på perrongen. Gråten fortsatte inne i vagnen. Det förtvivlade hulkandet slog an en sträng inom mig. Jag ville rusa upp och trösta. Lyfta upp barnet och krama det. Men det gick ju inte. Det här var inte mitt problem. Då skulle mamman bli ännu mer orolig, för att inte säga arg. Försökte låtsas som om jag inte hörde skriket fast det skar genom märg och ben. En kvinna på andra sidan gången reagerade också. Hon vände sig flera gånger om för att titta på mamman och barnet i vagnen. Till slut reste hon på sig och gick fram till dem. ”Det kanske blir bättre om du tar upp barnet”, sade hon. Mamman som stod böjd över babyn i vagnen fräste till ”Ja, jag ska. Men jag kan ju inte göra det medan tåget går”. Den andra kvinnan visste inte vart hon skulle ta vägen. Till slut gick hon och satte sig igen. Vi ville alla så väl. Men det kan bli fel ändå.

 På tillbakavägen blev jag omkörd av en pappa med barnvagn. Babyn i vagnen följde med stort intresse vad som hände utanför.När han fick syn på mig sken hela ansiktet upp och han lyfte handen till en liten hälsning. Så suddade han bort minnet av kollegans hulkningar.
 /Barbro

Nej, jag ser inte på fotbollsVM. Jag läser en bok om pyramiderna. Hur de byggdes då för länge sedan, som kungagravar. Först i trappstegsform och vilken vinkel som krävdes för att de inte skulle ramla ihop. Sedan uppfördes de med raka sidor, vilket var ännu svårare. Hur noga arkitekterna än var riskerade stenbyggnaden ändå alltid att rasa. Om kungen dog innan byggnaden var klar fick den förbli halvfärdig. Om inte kungen hade en efterträdare som ville bygga den färdig. Men då måste det gå fort. Den nya kungen måste hinna få sin egen pyramid, sitt eftermäle, klart innan han i sin tur dog. Efter en viss tid revs pyramiden i alla fall för man behövde sten till nya byggen. Och hela tiden fanns skattletare som rev för att finna rikedomar utan respekt för gravrummet. Märkligt att så många pyramider ändå fortfarande finns kvar. Men ingenting är beständigt. /Barbro

Nu är det midsommar, sommarens mitt, sommarsolståndet. Fast det känns som om sommaren precis har börjat. Det är först nu som allt har slagit ut, sommarens rika grönska. När jag gick längs stranden lyste det gult av iris vid stenarna i vattenlinjen. Jag simmar - inte i sjön - men inne i badhuset där de på kanten av bassängen tänt levande ljus som lyser upp dunklet medan ljuv musik fyller rummet. /Barbro

Så snygg den är, efter regnet, ormbunken.
Annagreta

"Kulturen är privilegierat medvetande: detta medvetande objektiverar, och det är det privilegierade medvetandet som äger rätten till objektivering." Så skriver Imre Kertész i boken "Det landsförvisade språket". Försöker pröva den satsen på den kulturdebatt som tagit mycket utrymme på kultursidorna under våren och vintern. Den handlar om yttrandefrihet utifrån en rondellhund som är tecknad så att den förolämpar muhammedaner. Det är inte lätt. För det första har jag svårt att förstå vad Kertész menar, men anar att han är något väsentligt på spåren. Den här volymen innehåller essäer och tal. Det är texter som vänder och vrider, borrar och undersöker. Vad är det som gör oss till människor? Vad är det som gör oss till o-människor? En europeisk erfarenhet står i centrum för hans forskande: erfarenheten av Förintelsen. Den är en universell mänsklig erfarenhet, menar han. Som Korset. En erfarenhet som vi aldrig kan komma förbi, som vi måste konfrontera. Har det landsförvisade språket sin hemvist i dessa trakter av fördjupat medvetande? Med sitt språk försöker han uppdaga sådant vi kanske redan vet, men inte satt ord på. Vägen till Förintelsen går genom människors medvetanden och tankar. Förintelsen skapas ur ett medvetande och en stark önskan. Beredskapen att genomföra projektet vandrar genom många människors tankar och händer. En allmänt omfattad vilja som tar gestalt i praktisk handling. Detta har hänt och kan hända igen. Kertész vill varna oss. Göra oss medvetna om de förledande små stegen, som gör oss villiga att acceptera förtal, mobbning, angiveri, nedvärdering... Att förolämpa muhammedaner är en märklig kulturgärning, men ganska typisk för vår tid? Med bestörtning läser jag Zarembas artikeserie om svenska arbetsplatser.... Ulla

Den tyske kulturkritikern mm Thomas Steinfeldt höll årets föreläsning till Adam Helms minne i början av maj. Den trycktes i DN den 11 maj, aningen förkortad. Karln höll föreläsningen på felfri svenska, med en liten klädsam brytning, det kunde man konstatera på nätet där en filmad version fanns ett tag.

Steinfeldt är kulturchef på Süddeutsche Zeitung och professor i kulturvetenskap. Hans föredrag var en skarp analys av kulturkritikens villkor i dag och framåt. Han delar upp recensenterna i tre grupper; de glada, de gråtfärdiga och de griniga. De glada är de som alltid ropar "Så underbart!" Texterna är "berörande", dikterna är "djupa" och "levande". Sådana uttryck, säger han, har den stora fördelen att man slipper förklara, inte bara för att det inte går, utan också för att det vore ett alltför indiskret ingrepp i kritikerns själsliv. Det är en direktupplevelse kritikerna säger sig ha fått.

Motsatsen är den gråtfärdige. Han eller hon kör med inlevelse, "kan finna lidande och smärta i näst intill allt"; han/hon recenserar den växande skaran halvdokumentära berättelser från sorgliga trakter och sammanhang eller rakt av bedrövliga förhållanden på den norrländska landsbygden. Steinfeldt säger att den sortens litteratur i bästa fall är lyckade journalistiska reportage, i sämsta fall en övning i självgodhet pch sentimentalitet. Recensenten blandar ett omdöme om bokens stoff med ett omdöme om bokens litterära kvalitet. "En skakande skildring" kan täcka hela denna blandning."Den gråtfärdige kritikern är inte en människa som man intellektuellt kan ta på allvar."

Så till den grinige. Medan den glade och den gråtfärdiga drivs framåt av tidens allt snabbare gång, kollar den grinige bakåt och drar nytta av ett historiskt vetande, som Steinfeldt menar är som en barriär mot nuet och en viktig förutsätting för reflexion. "Det finns ingen tankeverksamhet utan grinighet".

Sedan övergår Steinfeldt i att diskutera vår tids snabba ryck, och populärkulturens inverkan på alla nyanser av livet.
Han säger att "livet" i sin mest tillspetsade form också har blivit den viktigaste kategorin i litteraturkritiken. "Som ett slags överdimensionerad musikvideo". Här skymtar en djupare kritik som han inte går in på.

I stället avrundar han med en diskussion om de olika mediernas konkurrenslägen. Tiden avgör vem som hinner först, inte nödvändigtvis vem som gör det mest lästa eller mest uppskattade medieinslaget.  Nu går alla medier mot den slutliga maxhastigheten, menar han, och det kommer att komma en återhämtning. Hastighet kontra djup, så ser det ut nu. Men han tror sig skymta att det "rasande engagemanget" saknar värde i längden, även om ropen "hett" och "nytt" och "allt på en gång", "här och nu" fortsätter att skalla i popkritikerkåren.

Så vad slutar Steinfeldt med? Jo, han uppmanar till skärpning. Mediernas olika särdrag behöver erkännas, men det krävs urskillningsförmåga att låta dessa skillnader växa, det fordrar kunskap. Det som tar tid att skapa ska ha sin chans, annat sina arenor. Men kritikern ska lära sig säga ifrån, och kunna både förkasta och lovorda.

Annagreta

Det gick fort mellan vide och syrén. När jag för en dryg vecka sedan for till Korsika kunde kylan fortfarande vara bitande här hemma. Där blommade allt, syrén, hägg, julros och valnöt. Det var en målarresa och en dag åkte vi på vindlande vägar upp till St Antoine som klättrade på en bergskam. Blev sittande kvar vid torget framför kyrkan på muren i skydd av träden. Jag var inte ensam. Flera av byns invånare gjorde mig sällskap. Trädkronornas skugga räckte till för oss alla. Motiv att måla  fanns runtom. Det var bara att vrida på huvudet, bybor, bergstoppar, landskap kultiverat av människor. Efter ett tag kom mina målarkamrater ner från den varma klättringen upp till byn i den gassande solen. Motiv fanns men det hade varit för varmt att stå i solen och måla. Ibland känns det skönt att inte vara alltför ambitiös.

Hotellet vi bodde på i Ile Rousse hette Napoleon Bonaparte av alla namn. Det var ju på den här ön han föddes. 1769 om han  betraktas som fransman.  Men var det 1768 skulle han ha varit italienare eftersom Korsika då ännu inte var franskt. Palmer kantade vägen nedanför hotellet.

På kvällen promenerade alla längs havet ut mot fyren på udden. Försökte måla kvällsljuset innan mörkret föll. Men det gällde att vara snabb. Det var som att se en rullgardin sakta dras ned. Det gick inte att kura skymning någon längre tid.

Barbro