Havspotatis och dubbeltut, plus kubing
Nu har Nationalnyckeln kommit ut med en bok om ryggsträngsdjur; Lansettfiskar och Broskfiskar. Det är en väldigt vacker bok med ett klokt upplägg och slående vackra, begripliga illustrationer gjorda av gräddan inom naturillustratörerna i vårt land.
Man kan lätt bli vän med havspotatisar om man till exempel dyker ned på 20 meters djup vid Svalbard eller möjligen ute i Kattegatt. En trevlig bekantskap, som liknar en bortåt 9 cm lång potatis, t ex King Edward. Den kommer inte att söka upp dig, för den sitter fast i koraller eller annat fast underlag på havsbotten. Det är egentligen en sjöpung, och det är också dubbeltuten.
Dubbeltut, tänker du. Vad är det som är dubbelt? Ja, dubbeltuten har i varje fall två sifoner, dvs hål för in- och utförsel av vattenströmmar. Den blir runt 3 cm lång och finns på torskens matsedel. Den är snyggare än havspotatisen om du frågar mig.
Sen omfattar utgåvan introduktioner och kommentarer av olika undergrupperingar. Henning Blom har bl a skrivt en lysande överblick över evolutionens lek med oss alla, där vårt släktskap med fiskarna tydliggörs.
Ett avsnitt omfattar rockor. Visste du att de kan ha en elegant nedhängande hudflik över ögat? Dessa hudflikar hänger ned - om rockan vill - så att slam hålls ute och sen tror man också att de skymmer ögat så att fienden inte ser dem.
Jag tycker ibland att mina ögon, särskilt på morgonen, har nåt liknande fenomen.Kanske visar det på en släktskap som ännu inte utretts.
Klorockan är direkt hemsk att skåda. Den finns utanför vår västkust men är inte större där än cirka 60 cm så det lugnar oss ju avsevärt. Men den har skarpa taggar längs ryggen och t o m längs ögonen.
Jag bläddrar fascinerad tillbaka i boken. En kubing fångar mitt öga. Det är en liten mörkbrun sjöpung med den allra elegantaste mönstring på hela ovansidan. Den är tillplattad, står det. Namnet Pyura Tessellata kommer av att den sågs utanför Peru, och ordet tesselatus betyder prydd med mosaikstenar. Namngivning av dessa djur är en fascinerande syssla som verkligen behöver lyftas fram. Som tur är ger Nationalnyckeln ordentligt utrymme för detta i böckerna.
Jag slits mellan två uppfattningar. Den "extra allt"-filosofi som präglar böckerna gör mig stolt och glad vid läsningen; det är totalt, det är vackert och kompetent. Den andra känslan är att man måste koncentrera stoffet, de långa artbeskrivningarna kan kortas ned, det skulle göra böckerna lite mera hanterliga, och dessutom billigare att framställa. Men nu är den här utgåvan i min hand och den har min fullaste beundran.
Annagreta
Man kan lätt bli vän med havspotatisar om man till exempel dyker ned på 20 meters djup vid Svalbard eller möjligen ute i Kattegatt. En trevlig bekantskap, som liknar en bortåt 9 cm lång potatis, t ex King Edward. Den kommer inte att söka upp dig, för den sitter fast i koraller eller annat fast underlag på havsbotten. Det är egentligen en sjöpung, och det är också dubbeltuten.
Dubbeltut, tänker du. Vad är det som är dubbelt? Ja, dubbeltuten har i varje fall två sifoner, dvs hål för in- och utförsel av vattenströmmar. Den blir runt 3 cm lång och finns på torskens matsedel. Den är snyggare än havspotatisen om du frågar mig.
Sen omfattar utgåvan introduktioner och kommentarer av olika undergrupperingar. Henning Blom har bl a skrivt en lysande överblick över evolutionens lek med oss alla, där vårt släktskap med fiskarna tydliggörs.
Ett avsnitt omfattar rockor. Visste du att de kan ha en elegant nedhängande hudflik över ögat? Dessa hudflikar hänger ned - om rockan vill - så att slam hålls ute och sen tror man också att de skymmer ögat så att fienden inte ser dem.
Jag tycker ibland att mina ögon, särskilt på morgonen, har nåt liknande fenomen.Kanske visar det på en släktskap som ännu inte utretts.
Klorockan är direkt hemsk att skåda. Den finns utanför vår västkust men är inte större där än cirka 60 cm så det lugnar oss ju avsevärt. Men den har skarpa taggar längs ryggen och t o m längs ögonen.
Jag bläddrar fascinerad tillbaka i boken. En kubing fångar mitt öga. Det är en liten mörkbrun sjöpung med den allra elegantaste mönstring på hela ovansidan. Den är tillplattad, står det. Namnet Pyura Tessellata kommer av att den sågs utanför Peru, och ordet tesselatus betyder prydd med mosaikstenar. Namngivning av dessa djur är en fascinerande syssla som verkligen behöver lyftas fram. Som tur är ger Nationalnyckeln ordentligt utrymme för detta i böckerna.
Jag slits mellan två uppfattningar. Den "extra allt"-filosofi som präglar böckerna gör mig stolt och glad vid läsningen; det är totalt, det är vackert och kompetent. Den andra känslan är att man måste koncentrera stoffet, de långa artbeskrivningarna kan kortas ned, det skulle göra böckerna lite mera hanterliga, och dessutom billigare att framställa. Men nu är den här utgåvan i min hand och den har min fullaste beundran.
Annagreta
Nordpolen, igen
Nu är Nordpolen intressant igen. Sist var det ryssarna som ville ha en rysk flagga på havsbottnen vid Nordpolen, nu är det danskarna som vill ha den till sin egen pol, antagligen med en flagga där också. Jag erinrar mig Nalle Puh, han hade distans till fenomenet. Han sa lite kyligt: "Nordpolen är något man upptäcker".
Medan man fortfarande ville upptäcka Nordpolen var det många som ställde upp. Bara att "se" den, det var målet. Dit ville ju alla grabbarna, Nansen, till exempel, och Amundsen som flög åt det hållet och försvann. För att inte tala om Andrée som svajade iväg i ballong åt samma håll! Då, på den tiden, gällde det att upptäcka och peka ut, nu är den utpekad och då gäller det att lägga beslag på den.
Vem äger luften ovanför Nordpolen? Är den rysk?
För ung. 170 år sedan trodde en tysk som hette August Petermann att Nordpolen låg mitt i öppet vatten. Fiffigt arrangerat med isfritt just där, kan man tycka. Många valde att tro på honom och startade mot norr för att möta upp vid polen. Det gick åt skogen, naturligtvis. Men några fick stanna upp vid Grönland (tyskarna, t ex) och där fick de kolla på björnar och kartera vikar och berg.Eller vid Frans Josefs land där österrikarna övervintrade lite snopet, men såpass länge att de hann uppkalla ögruppen efter sin kejsare.
Annagreta
Medan man fortfarande ville upptäcka Nordpolen var det många som ställde upp. Bara att "se" den, det var målet. Dit ville ju alla grabbarna, Nansen, till exempel, och Amundsen som flög åt det hållet och försvann. För att inte tala om Andrée som svajade iväg i ballong åt samma håll! Då, på den tiden, gällde det att upptäcka och peka ut, nu är den utpekad och då gäller det att lägga beslag på den.
Vem äger luften ovanför Nordpolen? Är den rysk?
För ung. 170 år sedan trodde en tysk som hette August Petermann att Nordpolen låg mitt i öppet vatten. Fiffigt arrangerat med isfritt just där, kan man tycka. Många valde att tro på honom och startade mot norr för att möta upp vid polen. Det gick åt skogen, naturligtvis. Men några fick stanna upp vid Grönland (tyskarna, t ex) och där fick de kolla på björnar och kartera vikar och berg.Eller vid Frans Josefs land där österrikarna övervintrade lite snopet, men såpass länge att de hann uppkalla ögruppen efter sin kejsare.
Annagreta
