nuheter

Han har musikaliska titlar på sina böcker, Peter Fröberg Idling. Hans förra bok var "Pol Pots leende", ett reportage från Kambodja som han fick mycket pris för. Jag kom förbi på bokmässan, han stod i en monter och blev intervjuad och jag fastnade för det försynta, för allvaret och hans sökande attityd. 

 

"Sång till den storm som ska komma" är hans första roman och den utspelar sig i Kambodja under en månad - augusti-september 1955. Det är en fantasi, men den bygger på omsorgsfull research och en av huvudpersonerna är en ung man som så småningom ska ta sig namnet Pol Pot. Det är alltså ännu en bok i den genre som rör sig fritt mellan dikt och verklighet och som jag inte tycker är oproblematisk. Jag tycker ändå att den här berättelsen  har något viktigt att säga oss idag.

 

Fröberg Idling beskriver ett samhälle som nyligen gjort sig fritt från kolonialmakten Frankrike och som ska hålla sitt första "fria" val. Vid makten sitter prins Sihanouk men oppositionen från dels kommunisterna dels en mer "socialdemokratisk" reformistisk falang är stark. Sihanouk manövrerar, fängslar och förtalar reformisternas ledare och manipulerar valresultatet. Den unge Pol Pot arbetar för reformisterna samtidigt som han har hemliga kontakter med kommunisterna.

 

Berättelsen blir en ruggig beskrivning av de krafter som är verksamma i det vakuum som uppstår när en förtryckare har störtats och drömmen om ett bättre samhälle gror i breda samhällslager. Maktkampen tar vid, frihetsdrömmarna exploateras och det nya förtrycket går inte att skilja från det gamla. Parallellerna mellan Kambodja 1955 och Norra Afrika idag är många och smärtsamma att dra.

 

Boken har blivit nominerad till Augustpriset i år.

 

Ulla

Signor Silvio, hur står det till? Är du lite trött? Har du tagit illa upp för att du dömts till 4 års fängelse? Inte ska du vara lessen. Det är cirka 23dje gången du varit åtalad och första gången du döms. Det gör inte många om.

 

Du är skicklig. Du har många som gör som du vill. Du hade ju inte tänkt att det skulle komma fram när du och dina kompisar på Fininvest köpte och sålde och sålde återigen de där programmen från Mediaset. Det blev ju pengar. Miljarder, noga räknat. Svarta. Kolsvarta. Det är därför du dömts, ser du.

 

Så när du nu protesterar och säger att hela domarkåren är emot dig så tar du väl i, ändå. Du slår lite ur ett underläge, ser du. Det ser inte bra ut. Då låter det bättre det du sa igår, att du känner det som en plikt att stanna i politiken. Det är stake i det yttrandet. Politiska poäng. Mer av sånt, ska du se. Du om någon brukar ju göra bella figura.

 

Men om du skulle komma i den osannolika situationen ändå, att du skulle behöva sitta i fängelse. Det behöver inte vara alldeles bortkastad tid. Du kan mejla oss här ute så ska vi fortsätta fixa det du vill. Vi ska stå vid din sida. Och maten kan du köpa från signor Problematico i Amalfi eller den där fina tavola calda´n i Palermo, du vet. De flyger in maten åt dig om du vill.

 

Och sen är det en sak du kommer att överraskas av; det finns snygga unga damer på fängelset. Jag menar inte de intagna då, utan damerna som besöker, som vill träffa dig. Vi kan slussa dem till dig. Och du får ju permisson, Silvio. Tänk bara på en sån sak. Permission då du kan agera.

 

Du kan lita på oss. Vi gör allt för dig.

 

Förmedlat från hemliga avsändare genom Annagreta

Vår samtida svenska verklighet skildras för det mesta i lätt dimhöljda skönlitterära förklädnader eller som debattböcker. Eller också sker det i avhandlingar i sociologi och statsvetenskap.

Jag tog spårvagnen till Korsvägen och redan där är det något i luften. Denna respektingivande trafikplats - ganska farlig, faktiskt - där trafikleder och spårvagnar korsar varandra hur som helst, den är inte att känna igen. Det har skett ett maktskifte. Där fotgängarna vanligtvis hastar skyggt och med fara för livet, där vimlar de nu oförväget över asfalt och spårvagnsspår. Blanka BMW kryper fram med svansen  mellan benen och spårvagnarna plingar artigt, som om de vore på väg till ett göteborgskt Skansen. 

 

Den här känslan av något alldels särskilt stegras allteftersom man närmar sig själva Mässhuset. Den torgliknande platsen vid entrén är som ett fluster en sommardag full av nektar. Det har för övrigt sagts mig att även järnvägssträckan Stockholm - Göteborg och X2000 just denna vecka är invaderad av ord och tankar som avviker skarpt från de övriga 51 veckornas. Affärssamtalarna smyger i hörnen och i stället porlar samtalen om livet och litteraturen. Bokplattora lär ha varit frekventa på tåget i år. 

 

Väl inne blir jag alltid lika överraskat överväldigad av myllret och mångfalden. Mässprogrammet blir tjockare för varje år. Snabbt förstår man att här får man lov att släppa all målinriktning och ambition. Det är bara att låta sig bli en del av detta kreativa myller och möta det som kanske finns runt hörnet. För där finns alltid någon eller några av alla dessa engagerade människor med sina budskap om nästan allt mellan himmel och jord. Man kan bli hög av mindre.

 

Och dessa ansikten som man bara sett på TV eller i tidningen, men som blir lite annorlunda i verkligheten. De känns bekanta, en stunds förvirring, men visst, det är ju Hanne-Vibeke Holt! Hon avlöser Ingrid Betancourt och talar om "förlåtelse". Eller var det möjligen "ursäkt"? Vikten av att be om, alltså.

 

Kändisfaktorn är hög och intrycken snurrar fortfarande. Lite i utkanten av de stora elefanternas show hittar jag ett bord, ett enkelt litet bord på en anspråkslös plats, men med guld! Det är bokförlaget Tranan med "läsning från hela världen". Det måste vara förlagschefen själv som jag möter; en stilig herre i sina bästa år och en litteraturens stolta tjänare, får man förmoda. Det är han som introducerat Thomas Bernhard för den svenska publiken och för övrigt många andra väsentliga författarskap vid sidan av allfarvägen. 

 

Det blev ett givande samtal om rytmen och musikaliteten i Bernhards språk. Han uppmärksammade mig också på en algerisk författare, Salim Bachi. Av honom har Tranan givit ut en bok med titeln "Döda dem alla".

Det låter inte lockande och det är ingen deckare, men en "angelägen" bok om vår egen tid. Texten är fångad mellan vackert formgivna pärmar och väcker mina sinnen mer än alla läsplattor. 

 

Temat för årets mässa var ju "Norden". Därför förvånade det ingen att se stora montrar och skyltar som ledde till Island, Norge, Västerbotten och Värmland. P O Enquist har för övrigt avancerat till instiftare av ett bokpris, som delades ut på Mässan. I år gavs det till Mara Lee för hennes bok "Salome". Det var en ung och allvarlig kvinna och jag förstod att hennes berättelse var ganska mörk. Något hon själv bestred. Jag har inte sett, läst eller hört något om henne tidigare men hoppas att Babel fångar in henne i något sammanhang.

 

Jessika Gedin hade håret utsläppt och även i den verkliga världen såg hon ut som om hon just klivit ut ur något berömt itterärt verk.

 

Utmattad räddade jag mig ut i trafikkaoset på Korsvägen.

Vilken härlig dag!!