nuheter

Hallå. Jag har läst Kristina Kappelins bok "Berlusconi. Italienaren", Brombergs, 2010. Ulla skriver att tomheten kommer i svängning. Det gör den också i Berlusconis Italien.

Det ekar tomt i hans TVkanaler, dvs om man vill ha nåt mer än lätt klädda damer i förgrunden och påklädda gubbar vid sidan om. Sedan jag läst boken om allt det ytliga och partiska som triumferar i hans medier - och dit hör Milanotidningen Il Giornale som tillhör familjen, dvs den ägs av hans bror Paolo - har jag sett att Roberto Saviano nu leder ett program i RAI3 som på ett alldeles nytt och effektivt sätt ironiserar över den aktuella härskartekniken och signor B.s framfart. Serien heter Vieni via con me och har slagit tittarrekord i landet. Så nu protesterar RAI med denna serie och samtidigt demonstrerar studenterna i Rom och på andra ställen över nya hårda politiska grepp på forskning och högre utbildning. Talmannen begär Bs avgång, och den 14 dec blir det förtroendeomröstning i parlamentet.

Marken gungar under B:s fötter. Kappelin har skrivit en läsvärd och medryckande bok.

Annagreta

"...Är då sägnen förgäves, att en gång ur Linos-klagan
vågade ursprungsmusik bryta förstelningens bann;
... tomheten råkade
i den svängnign som nu oss hänrycker, hjälper, ger tröst."

(Rilke. Duinoelegierna i tolkning av Erik Lindegren)

"... das Leere in jene Schwingung geriet, die uns hinreisst und tröstet und hilft."


Om ursprungsmusik som bryter "förstelningens bann".


Duinoelegierna (eller Duineser Elegien - om man ska vara noga) ges ut i ny översättning och forskare i Cern har "fångat" en mikrosekunds antimateria. Varför associerar jag dessa nuheter till varandra? Som om det fanns ett samband.
Det har jag svårt att förklara, men något är det. De svindlande perspektiven? Att det är svårt att förstå men att man ändå inte kan låta bli att tänka på det?
Hur kan tomheten råka i svängning? Mejlade Pär ( min son, tillika fysiker) och bad om FÖRKLARING!! Jo, straxt efter Big Bang expanderade universum så fort att de extremt små kvantfluktuationerna från totalt vakuum tänjdes ut och förstorades. På så sätt blev massa ojämnt fördelad i universum. Detta är förklaringen till entropiökningen. Som i sin tur är förutsättningen för liv. Utan entropiökning inget liv, för då står allt stilla. Berättar Pär.
Jaha, då vet man det!? Dagens forskning styrker i något avseende Rilkes poetiska bilder, det fattar jag. Hur antimaterien kommer in i det hela vågar jag inte ens fråga om.

Hur det nu hänger ihop med tomheten och antimaterien: Rilke öppnar ett gigantiskt fält för poesin - en konstart med kosmiska pretentioner. Man kommer naturligtvis också att tänka på Martinsson och Aniara.
Duineser Elegien kom ut samma år (1922) som TS Eliots The Waste Land. Två epokgörande verk samma år. Och så olika. Eliots undergångsvärld. Rilke om livets och världens förvandling. Han drevs av en vilja att söka avvinna tingen och händelserna deras inre hemligheter. Och detta sker i en ständig rörelse (entropi?; grekiska, en=i, in och tropé =omvandling; "i omvandling").
Rilke anger som sin uppgift i livet "att i människornas hjärtan bana väg för dessa ömtåliga, mystiska, skälvande förvandlingar". Han fördjupar sig i varandets natur, där han finner att allt skeende ingår i ett enda sammanhängande helt.

Konst, målande, musik, teater, ord... allt detta som framkallar den lilla skälvningen i våra hjärtan, tomheten råkar i svängning och vips börjar entropin jobba och liv uppstår...

Han har ett par rader, Rilke, som jag också har fastnat för och inte kan släppa:

...Ein jeder Engel ist schrecklich...
das Schöne ist nichts als des Schrecklichen Anfang,
den wir doch grade ertragen...

"... det sköna är blott det förfärandes början, gränsen för vad vi uthärdar, och vi beundrar det så, för att det upphöjt försmår att oss förgöra. Förfärande är var ängel."

Barbro skriver och citerar Ernst Billgren, att "hellre sant än bra" när det gäller bildkonst. Det är ett provocerande påstående. Jag tycker att osäkerhet också kan vara en kvalitet i bildkonsten. Sanningen i en bild kan - som jag ser det - ligga långt bortom själva ytan. Hur blir det förresten om man tillämpar tesen på litteratur? Och på fotografi?
Men han säger också att man bör försöka skapa och sedan tycka att det är bra. Som om inte den attityden redan var gällande? Väldigt ofta?

Sakprosan, eller non-fiction, som det heter på engelska, håller sig till bevisade påståenden och händelser och siffror. Språket avgör ofta om det blir "bra". Framställningen är personlig. Författaren bär ansvaret för om det blir läst eller inte. Sanna bör de framförda fakta i alla händelser försöka vara.

Fiktionen har sin egen plattform att värna om. Den är fri åt alla håll, öppnar ständigt nya vinklar. Sann ibland, för läsaren. Bra i samma ögonblick. Bedömningen blir personlig.

Fotografiet lever sitt eget liv i sammanhanget. Sant foto kanske är viktigare än "bra", dvs man kan uppskatta fotografiets dokumentation utan att uppleva bilden som "bra". Vi får se det vi inte sett eller visste. Sen kan en "bra" bild antyda saker, öppna frågor och dölja sanningar. Experimentellt foto tar för sig mer och mer, och uppfattas allt oftare som konst. En intressant symbios mellan sant och bra syns ofta där.

Jag undrar lite om Billgren, boken har jag inte läst, men den tycks rymma en tillåtande attityd till konsten. Framför allt är det bra att konstbegreppet blir lite demokratiserat, diskuterat och öppnat på glänt. I alla former.

Alltsedan jag såg en alltigenom ful Billgrenmålning av en stackars märklig räv har jag fascinerats av fenomenet E Billgren. Jag bestämde då att det var dålig konst. Men nu inser jag att E Billgren antagligen har en sann räv bakom örat, så då får jag väl ompröva min hårda dom.

Annagreta

Vad är konst? Måste den vara bra?

”Inte nödvändigtvis”, säger Ernst Billgren i sin lilla bok med samma namn. ”Det är bättre att försöka göra något och sedan försöka tycka att det är bra…” Hellre sant än bra”, konstaterar han vidare.

 

Jag finner stöd i denna underfundiga självklarhet efter att jag också deltagit i en utställning – trots att jag tidigare bestämt förklarat att det kommer jag aldrig att göra. Men vi var tjugo som ställde ut tillsammans. Så det var nog inte många som märkte mina.

 

Det känns som en folkrörelse! Så många som tar till papper och färger för att uttrycka sig. Varje vecka nya utställningar.  En icke sinande ström av förhoppningsfulla amatörer och proffs som vill visa vad de åstadkommit. Vad är det för resten som skiljer proffsen från de andra? Några tycker att proffsen kan väcka starkare känslor. Att man hajar till och påverkas inför deras verk. Jag vet inte om det stämmer.

 

Annat som sägs om amatörer är att de oftare målar i akvarell, i mindre format och utgår från fotografier. Det blir då svårt att skapa spänning i bilden. Det är den som avgör.

 

Barbro

Alla tycker inte om teater. Många har slutat att gå.

                      - Nej. Det är så teatraliskt, inte verkligt. Jag föredrar bio.

                      - Det som händer på scenen berör mig inte. Bara konstigt.

 

Pirandellos pjäs ”Sex roller söker en författare” på Stadsteatern handlar just om vad som är verkligt och vad som är teater. Frågan är om vana skådespelare bättre kan gestalta tragiska livsöden än de som genomlevt dem. Är man mer trovärdig om man spelar en roll än om man är en roll? För till sist handlar det egentligen bara om hur trovärdig man är i det man förmedlar som människa. Vi stiger alla in i en roll på livets scen och spelar den så gott vi kan. Vi blir fångar i rollens form.

 

Men illusionen kan lätt brytas av en ton som klingar fel. Själv satt jag ett tag och hängde upp mig på att några på scenen skulle iväg på älgjakten. Var då? På Sicilien?  Jag vet att dramat är förflyttat till sextiotalets Norrland, så jakten är relevant. Men ändå.

 

Barbro

På Dramatens lilla scen går En handelsresandes död av A Miller. Människans stolta drömmar möter motgångarna, sakta sakta mals förhoppningarna ned medan stoltheten alltmer naggas i kanten. Det är steg för steg förgörande för huvudpersonen, den handelsresande familjefadern.

Krister Henriksson spelar fadern helt fenomenalt. Vi som sitter i publiken deltar i hans försök att klara sina motgångar med stoltheten i behåll, vi lider när han förödmjukas och vi dras med när han försöker kasta av sig sorgerna och fejka framgångar som inte finns. Hans medspelande Lena Endre är blek och skön, hon fungerar som en följsam och vänlig dekoration mitt i dramat.

Stämningen av att rentav kroppsligen och mentalt ha deltagit i handlingen sitter i när jag hukande går därifrån i regnet, under ett alltför litet paraply.

Dramaten har fått kritik för att ge för mycket klassiker, att de skulle vara mindre publikdragande. Märklig kritik. Man kunde lika gärna önska sig fler klassiker; det handlar inte om hur gammal en pjäs är, det är väl ändå kvaliteten i text och spel det handlar om.

Paraplyet sträckte ut i den hårda blåsten, tåget gick på utsatt tid, och därinne satt ett par vänner som sett Aniara på stadsteatern. Också den en klassiker numera. Också den en föreställning som kopplat greppet om publiken. Där finns ju dessutom sång och musik mitt i svärtan. Handelsresande Henriksson jobbade utan musik. Han hade hittat sin ton ändå i allt det prosaiska. Gå och se En handelsresandes död!

Annagreta

Foto: A Dyring

Foto A Dyring