Kung Karls spira
Jag ser framför mig hur Rudbeck d y 1695 trampar runt i Västerbottens skogsområden på jakt efter kärlväxter. Plötsligt stannar han till inför något han aldrig skådat tidigare. Det är en långstänglad blomma. Den sträcker sig högt ovanför gräset i skogskanten strax intill ett kärr, där myggen samlat sig för sammanträde. Blomman ser modig och fräck ut där den står. Rudbeck som har en botanists noggrannhet, studerar länge dess tubliknande blommor uppradade parvis på den höga stjälken. Han gillar det han ser; den ljusa vitgula färgen med den röda dutten längst ut, och de vackra långa bladen från rotfästet. När han ser sig omkring upptäcker han flera exemplar av denna främmande skönhet. Den verkar trivas där det är lite fuktigt men ser inte ut att behöva så mycket solljus.
Rudbeck beslutar sig att namnge växten och ge den ett ståtligt namn. Hans kung är Karl den nionde, och vad är då mera passande än att namnledes anknyta denna resliga växt till kungahuset. Den får heta Pedicularis Sceptrum Carolinum, alltså Kung Karls spira.
Linné fann den också vid sin lappländska resa 1732. Sedermera blev den utnämnd till Västerbottens landskapsblomma.
Nu har det visat sig att den egentligen är rätt sällsynt i Västerbotten (landskapet) för att i stället frodas i mina hemtrakter, dvs längre upp i inlandet, dvs i landskapet Lappland. Jag har den mycket riktigt i mitt herbarium, den samling på cirka 100 växter som jag fick tenta på när hösten kom i Samrealskolan i Lycksele. Det gick till så att biologilärarinnan höll för etiketten där jag skrvit växtens svenska och latinska namn, medan jag skulle minnas vad som stod där. Konstigt nog stannar vissa växters namn i minnet också efter denna tenta. Dit hör Pedicularis Sceptrum Carolinum. Den växte intill Skirbäcken, där det fullständigt genomskinliga vattnet från Skirträsket rinner ut i byns stora sjö Bastuträsk. En spira som hör hemma intill det genomskinliga vattnet, fräck och kavat.
Annagreta
Rudbeck beslutar sig att namnge växten och ge den ett ståtligt namn. Hans kung är Karl den nionde, och vad är då mera passande än att namnledes anknyta denna resliga växt till kungahuset. Den får heta Pedicularis Sceptrum Carolinum, alltså Kung Karls spira.
Linné fann den också vid sin lappländska resa 1732. Sedermera blev den utnämnd till Västerbottens landskapsblomma.
Nu har det visat sig att den egentligen är rätt sällsynt i Västerbotten (landskapet) för att i stället frodas i mina hemtrakter, dvs längre upp i inlandet, dvs i landskapet Lappland. Jag har den mycket riktigt i mitt herbarium, den samling på cirka 100 växter som jag fick tenta på när hösten kom i Samrealskolan i Lycksele. Det gick till så att biologilärarinnan höll för etiketten där jag skrvit växtens svenska och latinska namn, medan jag skulle minnas vad som stod där. Konstigt nog stannar vissa växters namn i minnet också efter denna tenta. Dit hör Pedicularis Sceptrum Carolinum. Den växte intill Skirbäcken, där det fullständigt genomskinliga vattnet från Skirträsket rinner ut i byns stora sjö Bastuträsk. En spira som hör hemma intill det genomskinliga vattnet, fräck och kavat.
Annagreta
Divisionschef för utbildning
Det händer allt oftare att jag studsar av förvåning när jag råkar se en platsannons.
Uppsala kommun söker i veckan en divisionschef för Utbildning och Lärande. Man vill ha en person med "föredömligt ledarskap och ett affärsmässigt förhållningssätt i en stor tjänsteproducerande verksamhet inom utbildnngsområdet".
Jag antar att det som döljer sig bakom dessa politiskt korrekta formuleringar mest handlar om det som förr kallades skolor: verksamhet i förskolor, låg-, mellan-, högstadieskolor och gymnasier. Undervisning för barn och ungdomar torde utgöra merparten av denna tjänsteprouktion, som nu ska handla om affärsmässigt lärande inom divisionens ram.
Man kan tycka att ord är ord och att det inte är så noga, men för mig är unga människors utveckling och lärande helt enkelt inte kompatibla med vare sig affärsmässighet eller militär organisationskultur. Ord är viktiga och de skapar bilder och associaltioner.
Jag får bilden av rektorn som bataljonschef och läraren som en kompani- eller plutonchef. Alla pekar de med hela handen på ett föredömligt affärsmässigt sätt. Det gäller att slussa de meniga eleverna genom skolsystemet på ett effektivt sätt och få dem att marscher i takt, kantänka.
Affärsmässigheten kan väl också innebära att man låter uppsalabornas skattepengar göra nytta för några driftiga entreprenörer i något skatteparadis i stället för att satsas i riskfyllda pedagogiska utvecklingsprojekt eller förbättra lärarnas och elevernas arbetsvillkor.
Skolministern, tillika majoren Jan Björklund, har talat och Uppsala rättar in sig i ledet?
Framåt marsch!
Ulla
Bloggande à la Horace Engdahl
Nu har jag fallit i farstun igen. Horace Engdahl med "Cigaretten eftråt" är den skyldige. Små aforismliknande ögonblick serverar han. Intelligenta iakttaglser, bildade utvikningar, elegant genomfört. Och så sitter jag där på ändan i farstun.
Jag reser mig snabbt, borstar av kläderna, ser mig generat omkring. Har någon sett mig? Egentligen är det mest
inför mig själv jag är generad. Detta i-farstun-fallande inför de begåvade männen, där det misogyna är väl dolt, det skulle jag ju sluta med.
Men de är ju fullfjädrade entertainers, dessa godingar, man gläds, njuter och låter sig förföras. Det gäller att hålla sig vaken och se där, även hos denne slipade tänkare - och troligen hårt fostrade feminist - kan man finna en freudiansk felsägning. Hör på denna:
"Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen." Hur han kommer fram till detta utveckklar han på s 86-88 i den lilla smakfullt formgivna volymen. Det visar sig att det är tonårsflickors rabblande av trivialiteter med varandra i telefon som är själva grunden och utgångspunkten för detta resonemang. Samtal där de "... med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna till varandra".
Mot detta pladdrande rakt ut i luften ställer Horace Engdahl Montaigne. Medan tonårsflickorna "klumpar ihop sig i babblet för att undvika att se sig själva utifrån", inbjuder Montaigne "sina läsare att vara med när han ser sig själv i skriftens spegel".
Iakttagelsen om bloggandet som en kommunikation med bristfällig dialog är intressant, men frågan är om jag känner mig mer dialogisk med Montaigne. I sanningens namn har jag inte prövat, men hans resonemang om unga flickors prat gör mig förvånad och besviken. En riktig vurpa, tycker jag! Men jag kom på benen illa kvickt.
Ulla
