nuheter

Men vad är alternativet till mångkultur? Monokultur? Vad skulle hända t ex i vårt land? TV-tablåerna skulle bli närmast tomma om vi rensade ut alla trevliga amerikanska serier. Vad skulle biograferna visa? Bara svensk underhållning. Och svenskt våld för hela slanten skulle det bli. Konserthuset kör Alfvén och Söderman och bokförlagen får hålla sig till typ Strindberg och Lisa Marklund.

Kulturlandskapet som en kolshos. Mil efter mil av enformighet och i människors liv och tankar samma diciplinerade enformighet. Samhällsdebatten är enhetlig och fin och man vet vad som är rätt och vad som är fel. Monokulturen sätter tydliga gränser för vad som är tillåtet. Överträdelser bestraffas resolut.

Jag drömmer inte om kolshoser, men om min barndoms blomsterängar med alla dess arter: kattfot, styvmorsviol, röddocka, blåklocka, gullviva, harsyra, kabbeleka, ängsviol, mandelblomma, förgätmigej, ängsveronika....

Nog kan jag tycka att den anglosachsiska kulturen har brett ut sig väl mycket i vårt fina land, men stoppa multikulti, nej aldrig! Jag gillar fransk film och hoppas att det även i fortsättningen ska bli möjligt att se en eller två sådana per år i Sverige.

Ulla

Till Damaskus kör den gamla frågan om Vadan och Varthän i repris. Med titeln antyds också att man kommer fram till något. Till Damaskus. För Saulus betydde det något omvälvande. Från att ha varit nitisk i att förfölja och mörda de första kristna, blev han den förste teologiske uttolkaren av den kristna läran och en stor förkunnare. Något hände med honom, som helt förändrade hans liv. På ett mentalt och andligt plan avverkade han en ansenlig väg. Bytte planet, kan man säga. Och tog namnet Paulus.

För den Okände i Strindbergs pjäs är det definiivt inte så. Han traskar fram och tillbaka mellan sina platser och upplevelser utan att komma just någonstans. Och han tycks älska sitt fängelse. Inget gläder honom som möjligheten att sticka en elakhet eller cynism i en ogarderad medmänniska. Skulden och självföraktet odlar han, samtidigt som han drivs av föreställningen om sin enastående storhet - för att inte säga genialitet. Han är störst i allt, även i lidandet. Frälsarödet kan skönjas?

Dramat sägs vara banbrytande och har det brutit väg för en Becket kan mycket vara förlåtet. Men jag har tråkigt. Uppsättningen är en konstruktion av texter ur de tre dramer Strindberg skrev på detta tema, Till Damaskus I-III.

Jag har läst dem, förbryllats och fascinerats. Man blir ju sällan klok på Strindberg, men man har heller sällan tråkigt. Det är fart på galenskapen och titt som oftast glimmar det till av rena guldet. Han är passionerad.

Och det är det sista man kan säga om den här föreställningen. Den är avskalad och nedtonad till någon slags pretentiös allmängiltighet. Den Okände bär i själva verket hela mänskligheten på sina axlar, läser jag i programhäftet. Ett uppseendeväckade påstående. Alla dessa vandrare genom livet som skildrats i den "stora" litteraturen, från Envar till Peer Gynt och den Okände är män. För Strindberg är det också ofrånkomligt att människan är man.

Den instrumentella synen på kvinnan är övertydlig i dessa texter. Och att år 2012 påstå att det är mänsklighetens öde denne Okände axlar gör mig upprörd. Den text som citeras har visserligen några år på nacken (Olof Lagercrantz 1979), men ändå...  Hur vi av gammal vana låter oss representeras av alla dessa manliga vittnesbörd, kunde förtjäna en egen undersökning.

Kvinnan är central hos Strindberg. Som ägodel. Han vill äga henne helt, hon ska vara en del av honom, då kan Lyckan slå sig ned ett ögonblick. Om hon drabbas av en annan mans bick har hon genast blivit besudlad. Eller om en annan mans röst trängt in genom hennes öra, påverkat en tanke...

Madonna eller hora. Kvinnans väg mellan himlen och helvetet är kort. Mannen vandrar mot Damaskus medan kvinnan faller direkt från pidestalen ner i avgrunden. Denne man hade nog haft störst möjlighet att finna lyckan i Burka-land, där han allt efter behov och sinnesstämning kunde kalla på en kvinna från sin Seralj.

Och manskilghetens öden skildrar han helt mästerligt, denne Strindberg.

Det ska också sägas att scenbilden i första akten av Dramatens uppsättning var mycket vacker.

Ulla

efter en kall och regnig påsk

Björkridåerna längs E4.

Konturer i svart-vitt.

Skarpa.

Börjar lösas upp.

Som när någon suddat med fingret

på en teckning med mjuk blyerts.

Över Östgötaslätten ljusnar det

och en knappt märkbar ilning av ljusgrönt

drar genom grenverket.

Men ännu är inte musöronens tid.