I pengarnas tid
Jag är drygt halvvägs i boken om finansvärldens historia. "I pengarnas tid " är skriven av en välrenommerad professor från Harvard, Niall Ferguson. Han skriver pedagogiskt och trevligt. Journalistiskt. Och jag förstår ingenting. Att närma sig nya ämnesområden med hjälp av god populärvetenskap kan ha sina problem, men inte detta...! Jag FÖRSTÅR helt enkelt INTE! Det gör mig arg och envis, så jag tragglar vidare. Finansvärlden har ändå inflytande på vår tid, att inte begripa den är att inte begripa sin tid, och det vill man ju. Försöka i alla fall.
Jag har utgått ifrån att detta är en slags vetenskap, professorer vid Harvard brukar ju syssla med sådant. Vid det här stadiet i läsningen har jag övergått från att försöka förstå till att försöka förstå varför jag inte förstår. Erinrar mig teologiska texter från medeltiden där olika gudsbevis analyseras med logisk stringens och stort akademiskt allvar. Finansvärldens tänkande är helt enkelt främmande för mig.
Men det är nog min tankevärld som är föråldrad. I den byggs materiellt välstånd målmedvetet och långsiktigt genom arbete och sparande och pengarna ska tjäna mig, inte jag dem. På vårt sommardass finns en hjärtformad väggdekoration med texten "Förtjäna vad du behöver, men förbruka inte vad du förtjänar!" Så omodernt!
Finansvärlden är ett område för uppfinningar och metodutveckling, lär jag mig. Lånemarknaden, banksystemet och försäkringssystemet har lagt den materiella grunden för framväxten av våra samhällen. Så långt kan jag hänga med. Men uppfinningslusten - eller rättare sagt lusten att tjäna mer pengar - har i sen tid accelererat och når idag oanade höjder. Subprimelånen är en sen affärsidé, ett kul sätt att strimla och förpacka lån och risker, som fungerade så länge hjulen snurrade. Och Enrons konststycke att få faktiska förluster att se ut som jättevinster hade sin bakgrund i nya, finansiella tekniker.
Mycket handlar om att göra guld av ingenting: papper, gas, förväntningar. Några blir omåttligt rika, något lite kan sippra ner till "de andra", men när bubblorna spricker är det vanliga anställda och småsparare som får betala.
Människorna är förvånansvärt osynliga i denna finansvärldens historia och jag börjar förstå att det är därför jag har så svårt att förstå. Här handlar det om en glad kreativitet och en tävlan i att uppfinna och utveckla tekniker i syfte att skapa stora värden av små värden. Det är säkert skojigt och man blir verkligen upprörd när någon politiker kommer och moraliserar. Som t ex när Angela Merkel hade synpunkter på "blankning" (en av dessa obegripliga saker som har att göra med att man handlar med/säljer något som man inte äger; det är mer komplicerat än så, men i princip).
Finansvärlden verkar överhuvudtaget glad men lättstött och förtjust i förenklingar. Denne professor från Harvard har t ex en alldeles entydig bild av vad som hände i Chile på 70-talet. Bolsjeviken och sovjetkommunisten Allende höll på att föra landet mot avgrunden, Pinochet tog över, han kallade klokt nog på Milton Friedman och med lite chockterapi blev det bra. Det framgår att Pinochet visserligen inte var en särskilt sympatisk typ. Men av denne trosvisse Harvardprofessors svart-vita framställning får jag känslan att man får räkna med lite spill ibland.
När människorna dyker upp i finansvärlden är det i marginalen och ofta som störande moment. De finns i så kallade välfärdsstater, där man missuppfattat mycket. Det ställs t ex krav på allmän pension, sjukvård, utbildning osv. Sådant förslappar arbetsviljan och hindrar människor från en sund ekonomisk planering.
"I pengarnas tid" ger nyttig insyn i hur man tänker i den finansiella världen. Jag förstår nu varför jag inte vill förstå. Det är ungefär som man känner inför kärnkraften: bara det inte händer nåt!!
Men Harvardprofessorn och hans prästerskap fortsätter säkert att predika sitt evangelium och jag har alltid avundats dem som TROR. För den tvivlande finns bara känslan av osäkerhet och vissheten om att när dessa glada skitar har lekt färdigt, kommer notan att hamna hos oss vanliga dödliga skattebetalare.
Jag vidhåller min omoderna ståndpunkt att de ekonomiska systemen ska tjäna människorna, inte tvärtom.
Ulla
Jag har utgått ifrån att detta är en slags vetenskap, professorer vid Harvard brukar ju syssla med sådant. Vid det här stadiet i läsningen har jag övergått från att försöka förstå till att försöka förstå varför jag inte förstår. Erinrar mig teologiska texter från medeltiden där olika gudsbevis analyseras med logisk stringens och stort akademiskt allvar. Finansvärldens tänkande är helt enkelt främmande för mig.
Men det är nog min tankevärld som är föråldrad. I den byggs materiellt välstånd målmedvetet och långsiktigt genom arbete och sparande och pengarna ska tjäna mig, inte jag dem. På vårt sommardass finns en hjärtformad väggdekoration med texten "Förtjäna vad du behöver, men förbruka inte vad du förtjänar!" Så omodernt!
Finansvärlden är ett område för uppfinningar och metodutveckling, lär jag mig. Lånemarknaden, banksystemet och försäkringssystemet har lagt den materiella grunden för framväxten av våra samhällen. Så långt kan jag hänga med. Men uppfinningslusten - eller rättare sagt lusten att tjäna mer pengar - har i sen tid accelererat och når idag oanade höjder. Subprimelånen är en sen affärsidé, ett kul sätt att strimla och förpacka lån och risker, som fungerade så länge hjulen snurrade. Och Enrons konststycke att få faktiska förluster att se ut som jättevinster hade sin bakgrund i nya, finansiella tekniker.
Mycket handlar om att göra guld av ingenting: papper, gas, förväntningar. Några blir omåttligt rika, något lite kan sippra ner till "de andra", men när bubblorna spricker är det vanliga anställda och småsparare som får betala.
Människorna är förvånansvärt osynliga i denna finansvärldens historia och jag börjar förstå att det är därför jag har så svårt att förstå. Här handlar det om en glad kreativitet och en tävlan i att uppfinna och utveckla tekniker i syfte att skapa stora värden av små värden. Det är säkert skojigt och man blir verkligen upprörd när någon politiker kommer och moraliserar. Som t ex när Angela Merkel hade synpunkter på "blankning" (en av dessa obegripliga saker som har att göra med att man handlar med/säljer något som man inte äger; det är mer komplicerat än så, men i princip).
Finansvärlden verkar överhuvudtaget glad men lättstött och förtjust i förenklingar. Denne professor från Harvard har t ex en alldeles entydig bild av vad som hände i Chile på 70-talet. Bolsjeviken och sovjetkommunisten Allende höll på att föra landet mot avgrunden, Pinochet tog över, han kallade klokt nog på Milton Friedman och med lite chockterapi blev det bra. Det framgår att Pinochet visserligen inte var en särskilt sympatisk typ. Men av denne trosvisse Harvardprofessors svart-vita framställning får jag känslan att man får räkna med lite spill ibland.
När människorna dyker upp i finansvärlden är det i marginalen och ofta som störande moment. De finns i så kallade välfärdsstater, där man missuppfattat mycket. Det ställs t ex krav på allmän pension, sjukvård, utbildning osv. Sådant förslappar arbetsviljan och hindrar människor från en sund ekonomisk planering.
"I pengarnas tid" ger nyttig insyn i hur man tänker i den finansiella världen. Jag förstår nu varför jag inte vill förstå. Det är ungefär som man känner inför kärnkraften: bara det inte händer nåt!!
Men Harvardprofessorn och hans prästerskap fortsätter säkert att predika sitt evangelium och jag har alltid avundats dem som TROR. För den tvivlande finns bara känslan av osäkerhet och vissheten om att när dessa glada skitar har lekt färdigt, kommer notan att hamna hos oss vanliga dödliga skattebetalare.
Jag vidhåller min omoderna ståndpunkt att de ekonomiska systemen ska tjäna människorna, inte tvärtom.
Ulla
Camus skriver brev
Snubblade över en liten bok av Camus. "brev till en tysk vän". Komprimerad text, nästan outhärdlig i sin intensitet. Breven är från 1943 och 1944. Fransmännen var ockuperade och plågade. Tyskarna marscherade på Paris gator och det oförutsägbara våldet satte villkoren för det dagliga levandet.
Camus avståndstagande från våld är absolut. Men hur försvarar man sig mot våldet? Att möta våld med våld är den mänskliga vägen. Att möta det med kärlek är den gudomliga. Att förlåta sin torterare sägs ibland vara en förmåga för den högt utvecklade människan att sträva efter.
Camus hatar fienden och han förlåter inte. Hans harm kokar i dessa texter. Upprördheten och förtvivlan nästan förgör honom. Och han tvingar sig att tygla allt detta till ett slags civiliserat samtal med en tänkt tysk intellektuell. Det blir en omskakande text, ett förtvivlat och enastående försök att mitt i barbariet upprätthålla en respekt för förnuftet och en människovärdig hållning.
Boken har ett citat från Pascal som motto: "Sin storhet visar man inte genom att försöka nå så långt som möjligt åt ett håll, utan genom att försöka nå så långt som möjligt åt två olika håll samtidigt."
Ulla
Camus avståndstagande från våld är absolut. Men hur försvarar man sig mot våldet? Att möta våld med våld är den mänskliga vägen. Att möta det med kärlek är den gudomliga. Att förlåta sin torterare sägs ibland vara en förmåga för den högt utvecklade människan att sträva efter.
Camus hatar fienden och han förlåter inte. Hans harm kokar i dessa texter. Upprördheten och förtvivlan nästan förgör honom. Och han tvingar sig att tygla allt detta till ett slags civiliserat samtal med en tänkt tysk intellektuell. Det blir en omskakande text, ett förtvivlat och enastående försök att mitt i barbariet upprätthålla en respekt för förnuftet och en människovärdig hållning.
Boken har ett citat från Pascal som motto: "Sin storhet visar man inte genom att försöka nå så långt som möjligt åt ett håll, utan genom att försöka nå så långt som möjligt åt två olika håll samtidigt."
Ulla
