nuheter

Jag har levt i det gamla Egypten några veckor. Inför vår planerade resa skaffade jag litteratur om historia och tänkesätt och jag har blivit djupt imponerad av detta land. Det känns heller inte fel att följa dagens händelser i Egypten med landets historia som bakgrund.

För 5 000 år sedan framträdde i Nildalen ett samhälle med statsförvaltning, handel, skriftspråk, byggnation, avancerad teknik osv. I 3 000 år lyckades man - med vissa avbrott - hålla sig kvar på denna höga nivå som blomstrande stormakt i den här delen av världen.

Begreppet "Maat" är centralt i det tankesystem som det egyptiska samhället byggde på. Det är svåröversatt men rymmer betydelser som "sanning, rättvisa, världsordning, balans och harmoni" (enligt Gertie Englund i "Så tänkte de").

"Att upprätthålla Maat-ordningen i världen är faraos främsta uppgift. Staten är till för att Maat ska förverkligas och Maat måste förverkligas för att göra världen beboelig och tillvaron god. För att ordning, lugn och ro och harmoni ska bli bestående krävs en aldrig upphörande anspänning och ett ständigt engagemang för kulturen."

Det var ett avancerat samhälle med ett hållbarhetstänkande som inte bara omfattade naturresurser utan även människor. Förvisso ett klassamhälle, men med starkt uttalade krav på att motverka effekterna av skiftande villkor. Solidaritetssträvandena är centrala i vishetslärorna och klassresor legio. "Alla" erbjöds undervisning från 6-7-årsåldern och den som var intresserad och lämpad kunde fortsätta studera till 25-årsåldern med garanterad elitstatus som följd.

I princip rådde jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta förvånade många, inte minst grekerna. Hos Sofokles och Euripides kan man läsa att "egyptiern stannar hemma i spiselvrån, medan hans kvinna sköter parets affärer".
Det finns till och med dokument som tyder på att man hade "strejkrätt".

Framförallt slås jag av hur mycket av det som vi uppfattar som typiskt för vår västerländska kultur finns dokumenterat i denna del av världen 3 000 år före Kristi födelse och ca 2 500 år före både Platon och Aristoteles. Våra humanistiska och kristna värderingar var formulerade av araberna långt tidigare och i Egypten var man i full färd med att försöka praktisera dem. Araberna kom väl till korta, precis som vi, med att leva upp till sina höga mål. Men snacka om att vi har en gemensam värdegrund!

Om man pillar lite på tankemönster som konstruerats i sen tid och gör en resa i tid och tanke, kommer man att finna fantastiska möjligheter för fredlig samexistens.

Hoppas Ulla

Barbro skriver om ansikten vi tror oss känna igen, och om den troliga existensen av en eller flera dubbelgångare där ute.

Det satte igång mitt minne. Helt klart är att jag har minst en dubbelgångare. Det har hänt två gånger att en människa på stan (OBS 2 olika människor) hejat och börjat prata med mig i tron att jag är en annan. I de lägena är jag en kvinna från Örebro. Och vad hände? Jo, jag påminde antagligen om ett ufo, stirrade och försökte väl se intresserad ut, innan allt brast och hon (det var i båda fallen kvinnor i medelåldern) insåg misstaget. Så nu bävar jag för att hamna i Örebro.

"Jag skulle inte vilja vara i hans - hennes kläder" kan det ju heta. Men i litteraturen flyttar man hursomhelst mellan existenserna och det blir bara bättre, eller?

I skönlitteraturen kan individer gå ut och in i gestaltade personer, som t ex i Spill av Sigrid Combüchen (där författarinnan svänger ut och in i andras "kläder" i början av boken, vilket störde mig en aning). Och nu senast i Alexandar Hemons bok "Frågan om Bruno" (se min drapa här nedan på bloggen). Där blir spionen Sorge till synes självklart författarens pappa (om jag starkt förkortar kopplingarna). Ibland känns det som om man förväntades bli förvirrad på en högre nivå, ibland är det kongenialt med storyn.

Å andra sidan, jag borde kunna skriva en hel roman om kvinnan i Örebro. Jag vet ju redan hur hon ser ut. Hon kan få en ny insida, nya åsikter, nya vänner. Hon får i varje fall inte mina vänner, dom vill jag behålla.

Annagreta

Störtade in på biblioteket med en väldig fart. Måste hinna få tag i boken före mötet. När jag rundade ett bord hejdade jag mig i steget och backade. Var det där inte en person som jag kände? Det var något så bekant över gestalten, den höga pannan, hårfästet. Visst hade jag sett honom förut.

                      Men var och när?

                      Jag försökte tänka efter. Jag brukade inte ha svårt att komma ihåg människor som jag en gång träffat. En annan sak var det med namn. De viftade iväg med vindens fart. Dem kunde jag aldrig fånga när jag som bäst behövde dem. Ofta var jag tvungen att ta till krystade omskrivningar för att inte behöva erkänna att jag absolut inte kom ihåg vad personen hette som stod framför mig och som jag egentligen kände mycket bra.

                      För att känna igen personer hade jag inte svårt för. Redan på långt håll upptäckte jag någon bekant. Det kunde räcka med en helt flyktig blick. Det sätt han gick på var avslöjande. Eller sättet att vrida på huvudet, ryggens lutning. Jag behövde inte ens se ansiktet för att veta vem det var. Min aning bekräftades sedan alltid.

                      Men den här gången var det annorlunda. Den man som satt vid ett av borden på biblioteket tycktes välbekant. Men det var omöjligt att placera honom. Var hade jag sett honom förut?

                      Jag blev inte kvitt känslan av osäkerhet. På vilket sätt kände jag den här personen? Var och när hade jag träffat honom? För det hade jag väl? Eller var det inte så? Det kunde väl inte vara något jag inbillade mig.

                      Jag tänkte på alla de gånger då helt främmande människor kommit fram till mig och hälsat som om vi vore gamla bekanta. Så feg hade jag varit att jag spelat med och låtsats som om vi verkligen kände varann. Artigt och nollställt hade jag deltagit i samtalet medan det snurrade i huvudet av frågor. Hade vi setts tidigare och var skulle det ha varit i så fall? Till slut tänkte jag att mitt utseende var så alldagligt att folk trodde att de kände mig.

                      Var det på samma sätt den här gången? Var det här bara någon som påminde om en annan person?

                      Plötsligt såg han upp från boken han läste och som låg framför honom på bordet. Våra blickar möttes. Men i den blicken fanns inte minsta antydan till igenkännande. Nehej. Vi kände alltså inte varandra. Men jag ville ändå veta varför jag hade tyckt det. Vad var det för person han i så fall påminde om?  Det kändes irriterande att inte kunna reda ut det.

                      Kanske var det så enkelt som att vi alla har några dubbelgångare där ute. Vi är inte så unika exemplar som vi tror. Förr eller senare stöter vi ihop med någon som vi tycker är snarlik någon annan, men som egentligen är ett exemplar till av samma person.

                      Att vi egentligen inte är ensamma – är det skrämmande eller trösterikt?

 

Barbro