Utkast: Aug. 21, 2012
Mera Bernhard!
De gamla mästarna kan man tröttna på, men kolla "Mina priser"! Den är en höjdare. Uppfriskande, för att inte säga välgörande.
Vad är det som gör att man/jag dras så starkt till den här Bernhard? Är det hans strävan att överhuvudtaget inte ställa sig in? Och att han lyckas så bra med det. Snacka om stryka mothårs!
I "Mina priser" är det en handfull modiga (?) eller aningslösa litteraturprisutdelare som valt att ge honom en utmärkelse. Av skam eller nödvändighet eller bådadera, det kan man inte veta. Ceremonierna vid utdelandet har alltid varit katastrofer för Bernhard själv och ibland också för arrangörerna.
Priscirkusen och dess agenter kläs av inpå bara skinnet och man skrattar och det känns så befriande. I slutändan står man där naken själv tillsammans med alla som förstått, inklusive författaren själv.
Han väjer inte för någonting, Bernhard. Och han blir som en drog.
Ulla
Vad är det som gör att man/jag dras så starkt till den här Bernhard? Är det hans strävan att överhuvudtaget inte ställa sig in? Och att han lyckas så bra med det. Snacka om stryka mothårs!
I "Mina priser" är det en handfull modiga (?) eller aningslösa litteraturprisutdelare som valt att ge honom en utmärkelse. Av skam eller nödvändighet eller bådadera, det kan man inte veta. Ceremonierna vid utdelandet har alltid varit katastrofer för Bernhard själv och ibland också för arrangörerna.
Priscirkusen och dess agenter kläs av inpå bara skinnet och man skrattar och det känns så befriande. I slutändan står man där naken själv tillsammans med alla som förstått, inklusive författaren själv.
Han väjer inte för någonting, Bernhard. Och han blir som en drog.
Ulla
Vad gör skillnad?
Nyss sken solen och ljuset förvandlade min perukbuske från en medelmåtta till en skönhet. Nu samlar sig molnen till ett utbrott av nåt slag, och allt och alla retirerar till det medelmåttiga, det ointressanta och det glömda.
Jag läste nyss en bit i Thomas Bernhards lilla bok "Gamla mästare". Den har fascinerande avsnitt, hinner jag se innan solen går i moln, men den är ändå lite lite tjatig jämfört med det jag tidigare läst av honom. Bernhard surrar ideligen om Konsthistoriska museet dit han tvingar sig att gå för att någon bett honom gå dit. Han kan inte förstå hur någon överhuvudtaget kan vistas där mer än absolut nödvändigt. Det är bara osanningar och förljugenheter som hänger på väggarna där, tycker han, och han passar också på att fördöma alla lärare som släpar dit skolklasser, dvs barn som därigenom för evigt blir "botade" och sedan aldrig kan intressera sig för museibesök.
Jag funderar hur långt Bernhard kan gå åt det här negativa hållet. Uppenbarligen - enligt vad jag kan förstå - är han nära gränsen i den här boken. När han upprepar sina fördömanden bara en gång för mycket, blir effekten att jag tröttnar. När han klarar av balansen att upprätthålla intresset utan att tugga om för mycket är det roligt att läsa, då är det underhållande och imponerande, eftersom det är språkligt elegant. Han väljer här i "Gamla mästare" att spotta ut hela konstarvet och förakta dess betraktare och beundrare, samma gäller det musikaliska arvet. Han tuggar och spottar ut, flera gånger. Det är roligt en stund men inte hela boken. Sorry, kära Bernhard, du hamnar i ett sämre ljus den här gången; du som tidigare var en gnistrande pärla lyser inte lika starkt som förr!
Annagreta
