Tanttrend?
Tanten tycks ha kommit på modet och många försöker fånga henne. Det är inte så lätt. I gårdagens DN görs försök med anledning av Elin Eks bok Supertanten. Alla gör sina iakttagelser, men man får akta sig för att dra för stora växlar utifrån dem.
Om hon nu har sinne för väsentligheter, tanten, och gärna promenerar i sköna skor, är det inte säkert att hon för den skull är Präktig. Och pekfingret i vädret, det har tanten för länge sedan vuxit ifrån. Hon ler och minns, när hon ser den unga kvinnan med spindelbenen vingla runt på sina orimligt höga klackar. Man kan också - om man lyssnar noga - ana en liten suck av medlidsamt överseende när hon möter galenskaper i tiden.
Tanten är inte lättlurad, och för reklamen är hon rätt ointressant. Här kan man säga att hon är privilegierad, lever i en skyddad zon. Det är inte någon som hela tiden basunerar ut hur hon ska se ut. Tanten tycker synd om alla dem som pressas under det massmediala utseendetrycket. Det är en generationsfråga. När tanten växte upp kunde hon gå i flätor och hemsytt och ha hur kul som helst.
I många tanter bor det en rebell. Var beredd på överraskningar. Att fånga in henne i ett fack går inte för sig.
tycker Ulla, som nog är lite besviken över att inte platsa som tant enligt DN:s tanttest. Men som är angelägen att hävda sin tantstatus!!
Om hon nu har sinne för väsentligheter, tanten, och gärna promenerar i sköna skor, är det inte säkert att hon för den skull är Präktig. Och pekfingret i vädret, det har tanten för länge sedan vuxit ifrån. Hon ler och minns, när hon ser den unga kvinnan med spindelbenen vingla runt på sina orimligt höga klackar. Man kan också - om man lyssnar noga - ana en liten suck av medlidsamt överseende när hon möter galenskaper i tiden.
Tanten är inte lättlurad, och för reklamen är hon rätt ointressant. Här kan man säga att hon är privilegierad, lever i en skyddad zon. Det är inte någon som hela tiden basunerar ut hur hon ska se ut. Tanten tycker synd om alla dem som pressas under det massmediala utseendetrycket. Det är en generationsfråga. När tanten växte upp kunde hon gå i flätor och hemsytt och ha hur kul som helst.
I många tanter bor det en rebell. Var beredd på överraskningar. Att fånga in henne i ett fack går inte för sig.
tycker Ulla, som nog är lite besviken över att inte platsa som tant enligt DN:s tanttest. Men som är angelägen att hävda sin tantstatus!!
Rökmaskiner i litteraturen - och i verkligheten
Jag läser Murakami, liksom många andra. I tidningen får han beröm för att han når andra realiteter än de vanliga, han förflyttar oss lite till vad man brukar kalla en annan dimension. Fantasin spelar honom några spratt, kunde man också säga. Och vi gillar dem. De är underhållande. Han har ett vackert språk.
Vi behöver antagligen fler dimensioner än de gamla vanliga. Trots att verkligheten överträffar dikten. Gränsöverskridanden är allt vanligare i litteraturen. Och roliga. Om det inte är fantasy i halvbarock stil är det kanske japanen Murakamis stil eller sagostilen. Vi är nu en gång för alla tillräckligt komplicerade för att gilla både det tydliga, konkreta och det otydliga, det som låter oss tänka lite extra. Med lätt svindel blir vi insvepta i dimman från författarens rökmaskin.
Ja, dessa tankar dök upp efter att jag läst Murakamis Sputnik Älskling. Den är läsvärd.
Vill man hålla sig på jorden, fast förankrad, ska man läsa Claes Ericsons Oligarkerna. Där sker visserligen ett antal gränsöverskridanden, och dimmorna sprids som ginge ett antal rökmaskiner i gång. Men det är inte som hos Murakami, jag försäkrar. Det är krass verklighet och ändå fullt med ogenomskinliga slöjor och fenomen som man i sin vildaste fantasi aldrig skulle kunna föreställa sig. De ryska "gränserna" överskrids i många dimensioner. Man får koppla på fantasin för att förstå vad som beskrivs. Författaren ska ha beröm för sin ork att försöka tränga in bakom det fördolda. Hans språk är föredömligt klart och tydligt, det är ingen lätt match att åstadkomma när materialet bjuder ett sådant komplicerat motstånd. En prestation utöver det vanliga.
Annagreta
Vi behöver antagligen fler dimensioner än de gamla vanliga. Trots att verkligheten överträffar dikten. Gränsöverskridanden är allt vanligare i litteraturen. Och roliga. Om det inte är fantasy i halvbarock stil är det kanske japanen Murakamis stil eller sagostilen. Vi är nu en gång för alla tillräckligt komplicerade för att gilla både det tydliga, konkreta och det otydliga, det som låter oss tänka lite extra. Med lätt svindel blir vi insvepta i dimman från författarens rökmaskin.
Ja, dessa tankar dök upp efter att jag läst Murakamis Sputnik Älskling. Den är läsvärd.
Vill man hålla sig på jorden, fast förankrad, ska man läsa Claes Ericsons Oligarkerna. Där sker visserligen ett antal gränsöverskridanden, och dimmorna sprids som ginge ett antal rökmaskiner i gång. Men det är inte som hos Murakami, jag försäkrar. Det är krass verklighet och ändå fullt med ogenomskinliga slöjor och fenomen som man i sin vildaste fantasi aldrig skulle kunna föreställa sig. De ryska "gränserna" överskrids i många dimensioner. Man får koppla på fantasin för att förstå vad som beskrivs. Författaren ska ha beröm för sin ork att försöka tränga in bakom det fördolda. Hans språk är föredömligt klart och tydligt, det är ingen lätt match att åstadkomma när materialet bjuder ett sådant komplicerat motstånd. En prestation utöver det vanliga.
Annagreta
"Kafka på stranden"
Sommarveckor med barn och barnbarn har fyllt min tid. Att leva med de små - 1,5 och 3 år - är att gå in i energifält som slukar upp. Närvarokravet är rakt och absolut. Man tvingas ut ur sina tanketofflor. Det blir friskt och starkt och utmanade. Efteråt är jag lite omtumlad men lyckligt utmattad.
Det har ändå funnits lite tid för läsning. Just nu Haruki Murakamis "Kafka på stranden". Jag är helt infångad i denna japanska och flerdimensionella tankevärld, där det omöjliga blir verkligt. Orimligheterna är helt konkreta. Herr Nakatas artiga samtal med katter av olika personlighet och läggning - för att inte nämna begåvning - är till exempel givande och högst rimliga företeelser. Man blir indragen i denna värld av absurditeter.
Jan Kjaerstad har idag en artikel i DN Kultur om just detta: hur Murakami drar in läsaren i en värld som borde vara science fiction, men inte upplevs som det. Kjaerstad pekar på de uppbrutna orsakssambanden. Murakami pillar på våra tankespår och växlar in oss på spår som vi inte trodde fanns. Som om det fanns en möjlighet till det omöjliga i oss själva???
För övrigt håller jag med Björn Wiman i dagens DN om att den bästa analysen av kravaller och börskris hittar man i skönlitteraturen. Det gäller också kunskap om andra kulturer och länder. Bra skönlitteratur tar med sina läsare till erfarenheter och länder.
Ulla
"De imperfekta", en konsekvent bok
Tom Rachman har skrivit boken "De imperfekta", den ursprungliga titeln var "The Imperfectionists".
Alla personer på den tidning som utgör handlingens mötesplats är journalister utom en, som får komma med för att hon är en sån inbiten tidningsläsare. Greppet är konsekvent på många sätt. En ordentligt skildrad pressmiljö får man på köpet, och ett yrkessamlat persongalleri som alla har liknande utmaningar, i livet och i yrket. De är alla väldigt mänskliga, inte särskilt märkliga, inte särskilt skickliga, inte vackra och inte säkra på sig själva.
Rachman har fått beröm för sin bok, och han tackar i efterordet en hel skara hjälpsamma människor som stöttat och hjälpt honom i hans skrivande. Han är en oerhört observant person. Hans beskrivningar av stort och smått är lysande, och hans small talk-dialoger är imponerande känsliga. Boken läses snabbt, den är faktiskt spännande, trots att den inte innehåller en gåta. Det är snarare de olika personernas öden som får all uppmärksamhet, allteftersom Rachman ger dem varsin plats i varsitt kapitel.
Rachmans personer är inte alldeles framgångsrika i sina liv. Det är själva mottot för boken, alldeles riktigt. De lever ofta ensamma, lämnar fru och barn hemma i USA medan tidningen som allt snurrar om, ligger i Rom. Eller så längtar de ihjäl sig efter erkännande, blir skamlöst utnyttjade av kollegor eller vet med sig att de inte klarar av att ens möta redaktionen. Mitt i alltihopa finns kärleksrelationer som heller inte är särskilt framgångsrika. En och annan relation ser ut att ordna sig bra, men då finns det alltid missförstånd, eller uppbrott, liksom av en slump.
Varför är detta så bra läsning? Jag tror att det bror på det flödande språket och på tonen. Tonen är nämligen en blandning av vardagston och ironi, mest är det journalisternas verklighet som får sig kängor då och då. Man läser om deras brist på yrkestrohet och allmänna medelmåttighet. Egoismen blir tydligt sedd, och opportunismen likaså. Och samtidigt finns det värme i författarens röst, hans inkännande i alla dessa öden går inte att ta miste på.
Det kan tyckas vara lättköpt, men det är så skickligt skildrat och så elegant beskrivet att man kapitulerar. Murvlarna framstår som alldeles vanliga stackars människor, helt enkelt. Att de också rör sig i Roms centrum med dess lokalfärg gör inte saken sämre.
Annagreta
Alla personer på den tidning som utgör handlingens mötesplats är journalister utom en, som får komma med för att hon är en sån inbiten tidningsläsare. Greppet är konsekvent på många sätt. En ordentligt skildrad pressmiljö får man på köpet, och ett yrkessamlat persongalleri som alla har liknande utmaningar, i livet och i yrket. De är alla väldigt mänskliga, inte särskilt märkliga, inte särskilt skickliga, inte vackra och inte säkra på sig själva.
Rachman har fått beröm för sin bok, och han tackar i efterordet en hel skara hjälpsamma människor som stöttat och hjälpt honom i hans skrivande. Han är en oerhört observant person. Hans beskrivningar av stort och smått är lysande, och hans small talk-dialoger är imponerande känsliga. Boken läses snabbt, den är faktiskt spännande, trots att den inte innehåller en gåta. Det är snarare de olika personernas öden som får all uppmärksamhet, allteftersom Rachman ger dem varsin plats i varsitt kapitel.
Rachmans personer är inte alldeles framgångsrika i sina liv. Det är själva mottot för boken, alldeles riktigt. De lever ofta ensamma, lämnar fru och barn hemma i USA medan tidningen som allt snurrar om, ligger i Rom. Eller så längtar de ihjäl sig efter erkännande, blir skamlöst utnyttjade av kollegor eller vet med sig att de inte klarar av att ens möta redaktionen. Mitt i alltihopa finns kärleksrelationer som heller inte är särskilt framgångsrika. En och annan relation ser ut att ordna sig bra, men då finns det alltid missförstånd, eller uppbrott, liksom av en slump.
Varför är detta så bra läsning? Jag tror att det bror på det flödande språket och på tonen. Tonen är nämligen en blandning av vardagston och ironi, mest är det journalisternas verklighet som får sig kängor då och då. Man läser om deras brist på yrkestrohet och allmänna medelmåttighet. Egoismen blir tydligt sedd, och opportunismen likaså. Och samtidigt finns det värme i författarens röst, hans inkännande i alla dessa öden går inte att ta miste på.
Det kan tyckas vara lättköpt, men det är så skickligt skildrat och så elegant beskrivet att man kapitulerar. Murvlarna framstår som alldeles vanliga stackars människor, helt enkelt. Att de också rör sig i Roms centrum med dess lokalfärg gör inte saken sämre.
Annagreta
