Osäkra verkligheter
Maciej Zaremba har i en artikelserie i DN läst lusen av den svenska skolan. Som skribent är Zaremba oemotståndlig. Han tar en med och jag har villigt följt honom på den skolresa han guidat genom Sverige 2011.
När jag steg av hans reportagetåg kände jag mig lite vimmelkantig. Det var en del skarpa kurvor och snabba svängar och exemplen illustrerade hans tes lite väl effektivt. Men underhållande och viktigt(!) var det. Att sätta strålkastarljus på. Och vill man få igång en debatt i en så viktig fråga må det vara tillåtet att ta i.
Debatten om de viktiga, grundläggande frågorna har i stort uteblivit. Några inlägg från lärarorganisationer, som berättat om att dom är duktiga, bortser jag då ifrån. Men så igår: en artikel av Sven-Eric Liedman. Han vidgar perspektiven och placerar diskussionen i ett historiskt och internationellt perspektiv. Sverige är inte ensamt i världen om att intressera sig för skolan och motsättningen mellan förmedlingspedagogik och s k reformpedagogik är varken ny eller exklusivt svensk. Idag är den motsättningen inte ens relevant, menar många.
Därför skorrar predikandet om den frälsande katederundervisningen ganska reaktionärt. Det bygger på föreställningen om kunskap som något fast och färdigt. Det är lärarens uppgift att förmedla detta "säkra vetande". Punkt. Runt hörnet på denna tanke skymtar rädslan för "det i djupare mening diskutabla". Allt ska mätas och vägas och undervisningen ska kvalitetssäkras, elevernas kunskaper mätas på decimalen.
Jag tycker om Liedmans artikel, för den osäkrar våra verkligheter. Aristoteles talar om olika sorters kunskap: det som inte kan vara på annat sätt och det som kan vara på annat sätt. Inom naturvetenskapen finns mycket som hamnar i den första kategorin. Samhällsvetenskaperna och humaniora hamnar i stor utsträckning i den andra.
"... en av de avgörande mänskliga kunskaperna är förmågan att argumentera för och emot olika ståndpunkter", skriver Liedman. Och hans artikel är ett lysande exempel på god pedagogik, tycker jag. Den lyfter fram ett tankegods som rör på sig, som drar åt olika håll och där jag lockas att ställa nya frågor. När mitt intresse väcks, blir jag delaktig i en dynamik som, vid närmare eftertanke, har stor relevans för hur jag uppfattar mig själv och mitt handlande. En god lärare, den där Liedman.
Den gode läraren är inte den som fyller en hink, utan den som tänder en eld. Var det Herakleitos?
Puschkinia, jovisst!
Glad Påsk önskar AnnagretaLättklädda tidsandar
Nationalmuseum har öppnat sin nya utställning "Lust & Last" och det har givit eko i medierna. Heteronormativt och patriarkalt, skrev två konstvetare i DN häromdagen. Det finns en mängd aspekter som varit intressanta att lyfta fram i relation till de bilder som visas här. Forskarna Malin Hedlin Hayden och Jessica Sjöholm Skrubbe antyder också att museet haft baktanken att förbättra besöksstatistiken. Utställningen marknadsförs med en imponerande frilagd bakdel och löften om nakenchock.
Jag har inte sett Nationalmuseums utställning, men associerar till utställningen "Fashion", som visades på Fotografiska i vintras.
"Fashion" är ett spännande begrepp och svårt att fånga in. Jag tänkte det skulle vara mycket modefoto, och sådant fanns, men detta var annat och mer. Tidsanda knaske. Fantastiskt foto från 50-tal. Man Ray. Martha Graham. Dior och Coco Chanel i egna höga personer och med utsökta kreationer. Dräkter, smycken, hattar...
Men altteftersom tiden gick och tidsanden utvecklades föll kläderna av och själva kroppen blev huvudnumret. Kvinnokroppen. Den sexistiska blicken blev alltmer märkbar och modellernas flörtigt inställsamma ögonkast ganska tröttsamma. Till slut såg jag bara ångesten i deras ögon.
Det fanns också manliga modeller, men då mest bögar och transar. Det är för övrigt intressant att konstatera hur tydligt bildspråket kan vara när det gäller att uttrycka just sexuell läggning.
Det som vi lägger i begreppet "fashion" går sina egna vägar och är framförallt inte politiskt korrekt. Utställnignen exponerade underströmmar i tiden, väl synliga - reklamen får sin näring här - men ändå på något sätt dolda.
Så man kan kanske säga att Nationalmuseum hänger på en trend, den med de lättklädda eller avklädda tidsandarna. Och nog är den trenden väl värd att problematisera!
(På bilden med den stora rumpa, som Nationalmuseums utställning säljs in med, är ansiktet delvis dolt. Modellen har ingen "blick". Men nog blev jag lite chockad, när jag fick veta att tavlan föreställer en knäböjande nunna.)
Ulla
Jag har inte sett Nationalmuseums utställning, men associerar till utställningen "Fashion", som visades på Fotografiska i vintras.
"Fashion" är ett spännande begrepp och svårt att fånga in. Jag tänkte det skulle vara mycket modefoto, och sådant fanns, men detta var annat och mer. Tidsanda knaske. Fantastiskt foto från 50-tal. Man Ray. Martha Graham. Dior och Coco Chanel i egna höga personer och med utsökta kreationer. Dräkter, smycken, hattar...
Men altteftersom tiden gick och tidsanden utvecklades föll kläderna av och själva kroppen blev huvudnumret. Kvinnokroppen. Den sexistiska blicken blev alltmer märkbar och modellernas flörtigt inställsamma ögonkast ganska tröttsamma. Till slut såg jag bara ångesten i deras ögon.
Det fanns också manliga modeller, men då mest bögar och transar. Det är för övrigt intressant att konstatera hur tydligt bildspråket kan vara när det gäller att uttrycka just sexuell läggning.
Det som vi lägger i begreppet "fashion" går sina egna vägar och är framförallt inte politiskt korrekt. Utställnignen exponerade underströmmar i tiden, väl synliga - reklamen får sin näring här - men ändå på något sätt dolda.
Så man kan kanske säga att Nationalmuseum hänger på en trend, den med de lättklädda eller avklädda tidsandarna. Och nog är den trenden väl värd att problematisera!
(På bilden med den stora rumpa, som Nationalmuseums utställning säljs in med, är ansiktet delvis dolt. Modellen har ingen "blick". Men nog blev jag lite chockad, när jag fick veta att tavlan föreställer en knäböjande nunna.)
Ulla
