nuheter

Ulla skriver om skratt som fastnar i halsen efter att hon sett pjäsen om skolans värld. Samma halsproblem hade jag också efter att ha sett "Sista dansen" på Stockholms Stadsteater i höstas. Den visade upp gamla människor på hemmet, men varför skrattade vi? Egentligen var det ju inte roligt.

Sakta, eftersom pjäsen fortgick, började jag tycka att pjäsen saknade all originalitet, allt som kunde kallas dramakvalitet. Den radade upp en knippe lättköpta schablonbilder av gamla människor; en gaggig, en karltokig, en glömsk, en tillrättavisande... Ingen fördjupning, ingen personlighet hade en intressant bakgrund, allt som hände var förutsägbart, - och lagom ytligt utlämnande så att vi skulle skratta. (OBS jag har ingenting emot humor.)

Varför var då kritiken så artig? Varför skrevs det att pjäsen var bra? Det räcker ju inte att skådespelarna lyckades blåsa liv i en och annan rad. Kravet på bra teater måste ställas högre. God underhållning är väl ändå inte ytliga sketcher på gamla människors bekostnad? Vardagen på hemmet måste kunna innehålla intressanta livsöden, skarpt drabbande erfarenheter, kloka kommentarer om det liv som levdes förr och som levs idag. Möten som berättar något vi inte visste förut. Det var sådant jag hade hoppats få uppleva av Mannheimers pjäs. Nu var det som om Mannheimer skummat på äldrevårdens yta, kanske av rädsla.

Det finns garanterat mera stoff och drama under denna yta. Synd på en intressant idé; kanske var det svårt för kritikerna att bortse från det blotta faktum att pjäsen tagit sig an en angelägen verklighet? Varför kritisera, när nu äntligen Mannheimer gripit tag i äldrevården? Varför klaga, varför inte skratta och va´ glad?

Kan det vara så enkelt som att gamla människor saknar status, när det kommer till kritan? Det var i alla fall den känsla jag fick efter att ha sett Sista dansen.

Annagreta

Salongen är fullsatt och förväntningarna på topp när ridån går upp för Stockholms Stadsteaters föreställning "Lärare för livet". Pia Johansson, denna underbara komedienne, behöver bara visa sig på scenen och mixtra lite med en kaffekokare, så har hon hela publiken med sig. Vi skrattar hjärtligt och gott åt roliga repliker och dråpligheter när kollegiet presenterar sig med sina ambitioner och tillkortakommanden. 
Men något händer. Det som kunnat bli en underhållande samhällssatir kör fast i karikatyr och situationskomik. Utan att vi riktigt märker hur det gått till, sitter vi så småningom och skrattar åt dessa människor, som för en ojämn kamp med sina liv och yrkesroller. Dom goa skratta-med-skratten blir ett slags skratta-åt-skratt och jag känner mig illa berörd.
Mobbning är en stor sak i skolan - och inte bara där. Här känner jag mig snudd på inlurad i en mobbningssituation och jag blir bestört över hur lätt och omärkligt gränsen mellan olika skratt kan överskridas. Och hur starkt grupptrycket är.

Ulla

Behovet av balans mellan ljus och skugga i en målning. Det skriver Pontus Hulten om i den dikt som AnnaGreta citerar: 
 
  "See the delicacy of rhytm and drawing and color scheme
  Can you ever, ever find something more supreme
  In the phantasy of architecture and landscape,
  The balance between light and shadow an artist could shape?"

Så är det säkert. För att kunna uppfatta ljuset krävs mörkret. De behöver varandra för att synas. En färg i en målning blir ljus om man bredvid drar ett penseldrag som har mörkare ton. En ton uppfattas som varm bara om man ser den vid sidan av en färg som är kallare. Är det därför det är så svårt att veta vad som är lycka. Det som så många eftersträvar. Förstår vi verkligen när vi uppnår den. Om den bara kan uppfattas mot en mörk bakgrund.
Den gamle slaven på Haiti i Carpentiers berättelse ”Riket av denna världen” filosoferar om att människan strävar efter en undflyende lycka. Och det i en värld som ständigt drabbas av katastrofer.

Barbro

2010-03-16 @ 09:38:33 Permalink böcker teater kulturdebatt Kommentarer (0) Trackbacks

Vi tre bloggare på NUHETER brukar ses på Moderna Museet, vi kollar läget, äter lunch och filosoferar. När Barbro skriver om de överlevande ideerna föder det tankar som kopplar till Moderna igen. Jag tar fram en liten vacker bok som vi fick för 9 år sedan. Den är skapad av Pontus Hulten och Claes Oldenburg (text resp. bild). Det är slående hur mycket en älskad väns ord och ideer lever kvar, också i det tryckta ordet.

Pontus skriver små verser som berättar om en liten flicka som går på ett konstmuseum. Det är lekfullt - vad annars - och milt och kärleksfullt. Oldenburg illustrerar varje uppslag, fritt och lika obundet, spretigt och roligt.
Jag fastnar för ett uppslag, sidans text här återgivet in extenso:

(Flickan har här hunnit in i museet, hennes mor förklarar:)

..See the delicacy of rhytm and drawing and color scheme
Can you ever, ever find something more supreme

In the phantasy of architecture and landscape,
The balance between light and shadow an artist could shape?"

Boken heter A Day at the Museum. Paris 2000.

Annagreta

Jag läser ”Riket av denna världen” av Alejo Carpentier. En dramatisk berättelse om våldsamheter, tortyr och negeruppror på Haiti i slutet av 1700-talet, början av 1800-talet.

                      Det viktiga är idéerna och människor som bärare av dessa idéer. Människorna försvinner men idéerna finns kvar och lever. Den bärande idén är drömmen om en frihet som aldrig kan förverkligas. När en makthavare slagits ned väntar bara nästa på sin tur att ta över. Utvecklingen är densamma, nytt uppror som göds av galenskap och massaker på förtryckaren. Allt upprepas.

                      I slutet av boken funderar den gamle slaven på människans öde. Han menar att hon lider, hoppas och arbetar för andra som inte heller är lyckliga. För människan eftersträvar hela tiden en lycka som är större än den hon har. Människans storhet består just i att vilja något högre. Den möjligheten finns inte i ”Himlarnas rike”. Där är allt redan fastställt, inget går att ändra. Det är omöjligt att offra sig för någon eller något annat.

                      När inte mänskliga makthavare står på tur att förtrycka, gör naturens makter det.

Barbro                     

Kravet att anpassa sig finns där ständigt. Till andra människor och nya situationer. Ibland är det svårare än vanligt. Vill jag verkligen ändra? Är det inte bättre som det är?

De vände runt hörnan vid Vanadisplan och gick St Eriksgatan nedåt. Det var vår i luften men fortfarande kyligt. Här och var fanns isfläckar som man fick se upp med.

-  Det är ju ledigt nu. Vad säger du?

- Men nu? Varför just nu?

- Det skulle bli mer utrymme.

- Jag tycker att det är bra som det är. Jag har då aldrig klagat. Dessutom är det för sent.

- Visst. Så är det väl. Men bättre sent än aldrig.

De hade kommit ner till korsningen över Hagaparken. Så tidigt på morgonen var det ännu inte många bilar i farten. Det gick lätt att ta sig över vägarna. De genade ned till stigen vid vattnet och rundade udden vid Stallmästargården. Ju längre de kom in i parken, desto mer ökade ljudstyrkan av morgontidiga starar och tofsvipor.

Hon tittade upp och såg en mörk skugga som seglade bort över trädkronorna.

- Förresten är det helt på tok för sent. Då när det skulle varit bra fanns inget intresse. Nu har jag ingen lust. Jag stannar hellre.

- Är det inte synd om vårfåglarna nu när det ska bli kallare igen.

- De klarar sig, sade han. Ingen fara. De kan anpassa sig.

   Barbro

I radions P1 hörde jag nyss ett inlägg av Ulrika Knutsson. Hon talade om det allt större intresset för böcker och teater. Samtidigt ser vi en tendens till allt mer reducerade kulturredaktioner. Allt färre ska skriva om allt mer. Snabba ryck, korta texter, vad betyder det för kvaliteten? Och urvalet?

Hon redovisade också hur man för ett antal år sedan ansåg att bokrecensioner krävde två veckors arbete, en för att läsa boken och den andra för att skriva - och reflektera. Hon berättade också om den svunna tid då ett recensionsarvode räckte för en månads vistelse i Paris! Jag vill minnas att hon pekade på 70-talet. Det imponerar, mest vad gäller hur kulturskribenter värderades.

Bra Ulrika! Det är sällan dessa saker vädras. Det är antagligen lite skämmigt - som det numera heter - att erkänna hur låga arvoden som erbjuds i dagspressen för recensioner eller kulturartiklar överhuvudtaget. (Fast det finns undantag i branschen, det måste också sägas.) Kanske har kulturens skrivare för lågt anseende. Hur är det bland ekonomijournalister? Kanske skulle Ulrikas nästa inlägg handla om den genren? Det vore spännande att se om min gissning är riktig. Att värderingarna skiftar, alltså.

I mitten av förra seklet rekryterade Lundequistska bokhandeln i Uppsala sina expediter med stor framgång. Det sägs att de inte fick nån lön eftersom "det var så fint att arbeta med böcker".

Annagreta

62.ans buss snirklar sig nedför Hantverkargatan. Gatuarbeten stoppar upp. Två damer stiger på. De sätter sig framför mig.

-  Han är fantastisk, Evert Lundqvist. Har du sett målningarna?

-  Nää.

- Men gör det. Han skulpterar i färgen. Så tjock är den.

-  Jag är inte så mycket för det moderna. Vill kunna se vad det föreställer.

-  Men det gör man. Så modernt är det inte. Man kan inte låta bli att påverkas. Det är färg och ljus och mycket känslor.

-  Men det är nog inget för mig. Jag måste kunna förstå vad jag ser. Annars blir jag bara arg och irriterad.

Samtalet gled över i ett annat spår.

   Det är inte lätt att nå alla, tänkte jag. Vilket öde att ha ett yrke där man måste väcka känslor hos andra.

Barbro

 

 

Bilden i tidningen är tydlig. Budskapet är klart. Den äldre mannen står med den stora yxan i händerna, beredd att kämpa för sin rätt. Kroppen är i anfallsställning och blicken fokuserad. Han vill försvara rätten att påverka med sin konst och vara den förste som passerar en gräns.

                      Konst har tydligen mycket med första gången att göra. Det intressanta är när någon kan se med nya ögon, måla med perspektiv eller kanske bryta mot perspektiv. När någon kan skriva med nya tankar och erövra jungfruliga områden.

                      Epigoner, de som efterbildar och följer i andras spår, har inte så stort värde. Skulle en som målar som Rembrandt eller Vermeer hyllas i dagens konstvärld?

                      Men vad räknas som första gången?

Barbro

En dam navigerar osäkert mellan isfläckarna. När jag kommer närmare spricker hon upp i ett leende "hej...". (Borde jag känna igen henne?)  "...jag ber att få gratulera dig idag..." (Hon tar mig för en annan!) "...på alla kvinnors dag..." Och hela hon lyser av lycka över att vi just idag firar denna alldeles särskilda dag.
Jag kvitterar gratulationen så gott jag kan och vandrar vidare, förundrad över hur perplex jag känner mig. Fanns det ironi i hennes varma gest? Men en dag av 365 är ju bättre än ingenting och morgontidningen idag var kvinnornas, det kändes. En hel sida om att föda barn, till exempel.
Kulturdelen pryddes av en stor snopp följd av en intressant artikel om Freud. Hans berättelse om hur vi blir medvetna och människor, dvs om penisavunden. Här, mycket tidigt i livet, blir vi kvinnor varse att vi inte har någon snopp, och ur den avund som uppstår i detta ögonblick skapas strukturerna för underordning och överordning. Man kan alltså säga att det är vårt eget fel, allt beror på att vi går omkring och är så fult avundsjuka. En effektiv och slitstark berättelse med många bottnar!
Jag vet inte hur det är med er. Jag har då aldrig varit i närheten av minsta längtan efter att ha en snopp, det verkar dessutom vara rätt jobbigt. Däremot har förstås en massa snopp-saker lockat kvinnorna genom tiderna. Som rösträtt, frihet, tillträde till utbildning, status, bra lön.... En hel del av allt detta har vi införlivat i vår kvinnotillvaro. Numera kan man till och med predika i kyrkan utan snopp, så det går ju framåt.
Men det är nog sant att Freuds berättelse lever. I det undermedvetna hos oss alla?? Och då är det väl hög tid att lyfta fram den och granska den, som  Anna Lytsy gör i dagens DN. Det är dags att pröva andra berättelser.
Ulla

Förr i världen fanns tidningen Moderna Tider, (någon som minns?), där skrev Lena Persson kåserier om modernt språkbruk. De är utgivna i boken "Utgiftskostymer och Pizzafrossor. Kåserier om moderna ord" 1997. Det är en liten pärla.

Hon var en fenomenal humorist, och en skarp iakttagare av språkliga krumbukter, nyskapelser och anglocismer. Hon påpekade vår svaghet för import av ord, oavsett om de gick att försvenska eller inte, oavsett om de egentligen behövdes eller inte, utan mest för att de bevisade att vi "hängde med". (Ibland var de ändå lite slående, ska erkännas, vilket hon också påpekade.)

Här några exempel:

År 1993 noterar hon att alla börjar ropa "Shit!" i stället för "O,nej!" eller "jävlar!" eller möjligen "Oh, God!" med engelskt uttal. Så länge har det uttrycket alltså hängt med. Andra ord på intågande i mitten på 90-talet var  t ex "Att mörka" och "att odla höns", (hennes kommentar till detta uttryck var "Vilken tupp som helst är i alla fall intellektuellt överlägsen vilken rågåker som helst"). Ta sedan nöjesprofilen, knäckfråga (fast den senare kan spåras till juristspråkbruk 1944), ståpäls (heja Gunde Svan!), öken, hemsida, hängbröstvänstern (offentliggjort av Stig-Björn Ljunggren),boende, räkfrossa och kaxfaktor. Plus många fler dessutom.
Lena Persson tolererade inte engelska ord i svensk stavning, det fick inte gå hur långt som helst, helst inte till "sajberspejs", menade hon.

Vi som gillar detta spejs får ta oss i akt, vi har inget riktigt boende i rymden, men vi ska odla vår kaxfaktor där!

Boken finns säkert antikvariskt. Jag köpte mitt ex den 7 januari 1998. En nota från DNs restaurang från den dagen ligger i boken. Det kanske var så att jag tyckte mig behöva ta något av "den mentala biten" med mig hem, vem vet?

Annagreta

Rubriken avspeglar innehållet i den följande texten. Och den här rubriken är väl precis som det känns nu. Av det som man försökt driva fram efter ett långt liv återstår bara några brända rester. Det gäller därför att starta om och starta om igen.

Barbro