nuheter

Egentligen är det obegripligt att man blir så uppslukad av Kafkas texter. Jag råkade ut för "Slottet" för några månader sedan och blev fast.

Hittade sedan Torsten Ekboms "Den osynliga domstolen" (naturligtvis hos min tunnelbanebokhandlare) och läste hungrigt med tanken att jag skulle bli lite klokare, förstå något mer, få grepp om vad som oroar mig i dessa texter.

Och vad fann jag? Jo, härlig läsning. Det är en fröjd att följa Ekboms associationsbanor och läsa hans spänstiga prosa. Det är lite av intellektuell injektion. Och förstås ger boken sammanhang i tid och rum. Men Kafkas texter låter sig inte fångas så enkelt och klokare blev jag väl inte. Kanske mer förvirrad men på en djupare eller högre nivå, beroende på hur man väljer att se det.

Språket hos Kafka är ganska torftigt. Innehållet ofta obegripligt. Instängdheten. Skuldproblematiken. Den lilla människan, som förirrar sig och går under i obegripliga maktstrukturer. Ja, här blir man infångad och det är trevligt att vara i gott sällskap, numera inte bara med Torsten Ekbom utan också med Annagreta.

Ulla

Jag har ägnat en del av sommaren åt några udda volymer, som jag hittat hos min osannolike bokhandlare vid tunnelbanan i Vällingby. Det är i stort sett ett hål i väggen och urvalet är just URVAL.

Här hittar man just sådana som den för mig helt okände Hrabal. Han är tjeck och "ett av den tjeckiska 1900-talslitterturens viktigaste namn" enligt förlaget. Han levde 1914 - 1997.

Det är en fin liten bok, vackert inbunden och skönt formgiven. Skyddsomslaget ger Prag-känsla (har ni varit där och upplevt skuggorna i Kafkakvarteren?).

Texten rumlar om i centraleuropeisk "pragisk" yra. Galet, roligt, vemodigt, dekadent, överdrivet, bildat och djupt mänskligt.

Språket bubblar bortom grammatiken och förståelsen går till hjärtat.

En vacker och läsvärd bok.
Ulla

Ja, nu har jag sett pjäsen 33 Variationer på Uppsala Stadsteater. Det var en märklig upplevelse.

Tre olika öden spelas upp, egentligen var och en för sig. Vi ser en sjuk kvinnlig forskare, krampaktigt besatt av Beethovens 33 variationer. Hon har ingen kontakt med sin dotter. Dottern, i sin tur, fångas - om än motvilligt - av en man i sjukvården, som är inkopplad på moderns sjukdomsbehandling. Beethoven själv är naturligtvis besatt av sin musik och med tiden mycket störd, döv och upprörd. Diabelli är den italienske tonsättare vars verk är själva upphovet till Beethovens intresse. Han har inga synliga problem, han studsar omkring provokativt glad och nöjd, till skillnad från de andra som alla bär på oförlösta smärtor. Scenografin är en serie projekterade bildfragment på olika ridåer, delvis knepiga för en astigmatiker som jag.

Bakom dessa tre öden spelar Maria Rostotsky respektive musikstycken. Hon spelar fantastiskt, det är pjäsens behållning.

Jag har svårt med pjäsen. Den spretar åt tre håll, och jag uppfattar sambanden som skruvade. Finns det paralleller mellan de tre ödena? Är kontaktlösheten deras gemensamma nämnare? I så fall går det inte fram tillräckligt. Sjukdom och död pareras med konsten, jovisst. Vår besatthet av diverse saker gör att vi glömmer svärtan i livet. Men i den här pjäsen? Skådespelarna gör sitt jobb, kan jag tycka. Som tur är finns musiken med, och som den spelas!

Annagreta

Tillbaka i stan och dessutom lyckats ta mig in på bloggsidan... jag blir alldeles vimmelkantig. Få se om det nu också funkar så jag kan få ut några rader i cyberrymden. Tidigare försök har uppenbarligen felnavigerat och kommit för nära något svart hål.
Dagens upplevelse, kan jag meddela, är det nya Fotografiska museet i Stadsgårdshsamnen. En gammal industribyggnad, som gjorts om till en scen för visuella äventyr. Utställningen med Annie Leibovitz bilder finns kvar till 19 september. Skynda!
Ulla

Stockholms stadsteater har satt upp Strindbergs Fadren. Det är en förbryllande pjäs och en förbryllande föreställning. Kampen mellan kvinnan och mannen i äktenskapet gav inte Strindberg någon ro. När det brast var det kvinnans fel, om jag förstått saken rätt. Mannen var alltid ett offer. Den gamla kvinnan var undantagen, hon var god. Så långt pjäsen.

Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Vad händer då med denna pjäs? I Stadsteaterns uppsättning blir det en kamp om barnet, tydligare än kanske i originalet, barnet är med hela tiden som en skugga på scenen. Men allt sker väldigt staccato. Han blir galen väldigt på studs.  Han kastar böcker, konspirationen mot honom är snabb. En del av problemet är att modern vill bestämma över dotterns fortsatta existens, den andra delen är att hon vill ha makten över hushållet, eventuella pengar, besluten, allt. Det fick inte fruar på 1890-talet. Läkaren kallas in. Husets herre ska bli omyndigförklarad.

Pjäsen är en underfundig inblick i gårdagen. Jag funderar över uppsättningen, över regin. Bergquist är riktigt bra, han gör hela föreställningen. Han går som en karl. Men själva pjäsen, då? Är den så bra, egentligen? Jag uppfattar den som starkt förkortad, trots att den är så lång. Den är som en kommentar i stället för ett drama. Saker händer abrupt, för att man ska hinna fram till förnedringen. Jaha, då är han plötsligt i tvångströjan, (scenen då amman fäster på honom denna tvångströja är en av pjäsens höjdpunkter) och nu ligger hustrun i tårar, barnet likaså och allt är slut. På Strindbergs tid var det ont om såna kommentarer på scenen, och de var dramatiska inlägg. Den aktuella uppsättningen är som ett tittskåp i det förgångna.

Om det varit ett modernt politiskt drama, hade antagligen frun blivit galen. Mannen hade fortfarande varit en egotrippad och snål typ, men kvinnan hade fått alla sympatier på sin sida. Hon hade sannolikt startat ett förhållande med läkaren och rymt med honom till nån villa på landet, med dottern. Fadern hade ensam försmäktat utan snus nånstans i ett urbant samhälle.

Annagreta