nuheter

Lördagen den 31 mars 2012 i Uppsala.

Fick ögonen på en splitter ny tidskrift, Respons. Kay Glans m fl har startat den och avsikten är att ägna sig åt att recensera facklitteratur. Sant nog, såna recensioner saknas onekligen.

Första numret är sprängfyllt med ambitiösa texter skrivna av kända pennor, från Svante Nycander och Pernilla Ståhl till Sven-Eric Liedman. Störst utrymme ges en debattartikel, en bred analys av universitetens aktuella forskningssituation, skriven av Sven Widmalm. Det är en skarp kritik av faiblessen för innovationer och styrning av områden som det ska forskas i, och av de enkla kvalitetsmåtten. SW gillar heller inte tendensen av idag att koncentrera anslagen till de grupperingar som redan har stora anslag. Han analyserar effekten av alla dessa rörelser på humaniora, som hamnar i strykklass när innovationer och nyttigheter tar allt syre.

Jag fastnar för hans rader  om forskaren som tvingas arbeta för att behaga utvärderarna; det gäller att citeras ofta i den vetenskapliga pressen och att skapa bevisbara ekonomiska värden. Humanisterna har onekligen stora utmaningar, det gäller att visa framfötterna och och göra sig gällande på den intellektuella planhalvan. Frågan uppstår om politikerna beträder den planhalvan tillräckligt länge för att hinna reflektera över dess innehåll och budskap?

Respons ar ett riktigt  spännande initiativ.

Att det råder brist på recensioner av fackböcker leder enligt Kay Glans till intellektuell depression. Han hävdar att facklitteratren är vårt viktigaste forum för att sprida kunskap. Han har min fulla sympati.

Annagreta

Ulla skriver om Susan Faludis analys av den amerikanska mannen och hur han behandlas. Han har det inte lätt, han är sviken och utnyttjad, utnyttjad och sviken på nytt. Särskilt efter krigsinsatserna, kända exempel är den bristande förståelsen för krigsveteranernas svåra posttrauman och sjukdomar.

Likadana könsbundna fenomen finns också här i Europa, särskilt tydliga är de i de bergfasta ryska traditionerna. Men det finns också ett annat fenomen i männens Europa som bär åt ett annat håll, åtminstone vid en första anblick. Det är den könsbundna toleransen.

Länge var Berlusconi samlingsbegreppet i det sammanhanget. Han blev alltmer oövervinnerlig som maktmänniska, och visste utnyttja det. Han levde som en romersk kejsare. Övergrepp av olika slag, lagbrott, korruption, kvinnoaffärer, utnyttjande av minderåriga, etc. Han hade ett mänskligt försvarsnät, byggt på beroenden och makt. Och samhällets maskineri (inte att förväxla med människorna) såg ut att rycka på axlarna. En tolerans som ser ut som ett gillande, men i själva verket är uppgivenhet. Inte ens när han överskridit det anständigas gräns gentemot kvinnor och kvinnors kroppar gick det att komma åt honom rättsligt.

Tidningsgurun Murdoch kör sitt mediarike genom korruption, med hjälp av läckor och telefonavlyssning. Han lägger visserligen ned en och annan tidning för att lufta sitt klädsamma samvete, men verksamheten fortsätter, och han är fortfarande en maktfaktor att räkna med, inte minst på Downing Streeet 10. Han kör dit i taxi, men går in bakvägen, diskretion hederssak. Han behandlas med någotsom liknar offentlighetens tolerans - trots att övertrampen och brotten lagförs.

Det ryska presidentvalet gjordes med hjälp av valfusk. Hur mycket hade det kostat att ordna detta? Hur smal är den spång som man måste balansera på för att klara av att behålla den politiska makten? Säkerhetszonerna för makten är ibland smalare än man tror, även när en yttre tolerans verkar stötta dem. Den modiga ryska journalisten Masha Gessen skriver i sin kommande bok om den ryska makteliten; hur motståndet kvävs genom mord på ledande kritiker.

Masha Gessen tolererar inte övergreppen och brotten. De begås av maktens män. Hon låter sig inte omfattas av den generella, trötta toleransen. Hon protesterar genom att berätta vad som händer, precis som Roberto Saviano gör. Ingen av dem har någon säkerhetszon för egen del.


Annagreta

Lockas till en tillbakablick med anledning av den annalkande kvinnodagen och aktuell debatt. Jag tänker på den vänster-höger-kulturdebatt som pågått ganska länge nu på DN där flera har lyft fram det misogyna drag som kommer fram lite här och där och inte minst i Breiviks manifest.

Aki Kaurismäkis film Mannen från Le Havre toppar flera tyckares topplistor i veckan som gick. Jag håller med, men överraskas av hur jag hakar upp mig på att Nicholas Wennö i fredagens DN karakteriserar filmen som sentimental. "Sentimental, sympatisk och samhällskritisk saga", skriver han. För mig är sentimentalitet definitivt inget som jag förknippar med topplistor. Det är riktigt dåligt, sliskigt och tröttsamt. Som sirap. Den här finsk-franska produktionen berör. Den där förmågan att skildra riktiga människor, hela och sammansatta, det blir man faktiskt lite tagen av. Man närmar sig ämnet utan pekpinnar och förutfattade meningar som det tycks, annat än i respekten för själva människovärdigheten. Samhällskritiken finns där, men även i den delen är bilden problematiserad. Den småputtriga gemytligheten mellan de slitna människorna i det slitna kvarteret är väl en eftergift åt publiken och en idealiserad fransk esprit, men det alldeles självklara när det gäller att ställa upp och hjälpa varandra när det kniper, känns äkta. OK, filmen är känslosam. Den berör och fortfarande skaver ordet sentimental. Etymologiskt kommer ordet från latinets sentire, som betyder känna. Det visar sig ha haft olika betydelser i svenskan genom tiderna. "Reflekterande över sin själ" kan man finna i slutet av 1700-talet. För romantikerna var bristen på sentimentalitet ett allvarligt karaktärsfel. Kanske handlar det här skavet om att en betydelseförskjutning är på gång. Det är en generationsfråga, helt enkelt. Ordet sentimental är på väg att förlora sin pejorativa klang. Och vad betyder det?? Funderar Ulla