nuheter

Bara en tidsfråga innan kvinnorna tar över. På sikt spelar kvotering ingen roll – kvinnorna kommer ändå att bli rikast och mäktigast, skriver professor Arne Jernelöv i skriften Amazonia – den framtida värld där kvinnor styr. Detta a propos diskussionen om kvinnor ska kvoteras in i börsbolags styrelser för att öka jämställdheten. Men den processen är redan i gång, hävdar han. Den behöver inte skyndas på. Andra menar att Jernelövs analys är förenklad och bristfällig. Samhällsekonomiskt räknar man t ex inte med det obetalda hemarbetet.

 

Samtidigt läser jag Märta Tikkanens bok om sina morföräldrar Emma & Uno – visst var det kärlek. Emma var 18 år när hon häftigt förälskade sig i den några år äldre Uno. De gifte sig och när hon var 25 hade hon fött sex barn. Uno var ekonomiskt obetänksam, hade försnillat hennes morsarv men hade en hög tanke om sin egen framtid. Han hade många järn i elden. Emma hade ansvar för alla barnen och blev tvungen att flytta hem till sin pappa som försörjde dem fram till sin död. Kontakten mellan Emma i Finland och Uno i Sverige skedde genom kärleksfulla brev. Inte förrän han flyttade hem sju år senare bröts den och de skildes. Varför? Vad hände?

  

Emmas och Unos kärlekshistoria utspelade sig för knappt hundra år sedan. Vad har då kärlek med jämställdhet att göra? Annat än att man har rätt att säga nej om man blir kränkt. A propos det som Ulla skriver.

Barbro

Wikileaks drabbar oss med störtsjöar av hett nyhetsstoff. Makthavare står nakna, krigens vardag framstår i all sin absurditet och miljöskandalerna i sin oförtäckta cynism.
På Face-Book berättar "alla" om hur de mår idag och vad de åt till frukost. Och som om detta inte vore nog, så samlar staten in uppgifter om alla våra telefonsamtal, mejl och SMS. För att vi ska känna oss trygga. Stasi var på sin tid en flitig informationsinsamlare, men knappast lika effektiva.
Det tar nog lite tid innan vi anar effekterna av informationssamhällets ganska brutala framfart. Medan vi väntar tar vi vår tillflykt till det pikanta diplomatiska skvallret. Och så finns det ju den delikata frågan om våldtäkt.
I bakvattnet till dessa informationsstörtfloder kan man hitta en liten rännil som jag tycker är intressant. Den når ut i världen med uppgifter om en säregen sexualbrottslagstiftning i ett avlägset land norrut. Och en diskussion om de sexuella trakasseriernas gränsland. Det är inte bara så att man kan säga nej, man har rätt att göra det och att bli respekterad för det. Annars kommer Interpol!
Uppgifter med viss sprängkraft, kantänka!

Gott nytt år önskar Ulla

Vilken bild han målar, Niklas Rådström, i sin nya bok ”Månens anförvant”. Ett överflöd av färger, ljus och mörker, former och perspektiv. Det sprakar om orden, gnistrar och lyser. Skapandets källa och konstens villkor. En livsglädje som skimrar fram på sidorna ackompanjerad av en mörk ton; döden finns i bakgrunden från första sidan till den sista.

Berättaren är Lorenzo Da Ponte, han som skrev libretton till flera av Mozarts kända operor: Figaros bröllop, Cosi van tutte, Don Giovanni. Beundran för musikens mästare är stor, kreativiteten flödar och sprider sina virvlar. Tiden gör det lätt att tolka och skapa.

Men sorgen och det mörka är ständigt nära. ”Varken dikten eller musiken kan rädda oss från döden, denne tidens egen indrivningsman som gör sina utmätningar med om inte noggrannhet och skärpa, så åtminstone enveten likgiltighet. Dikten och musiken kan inte rädda oss, men det vi givit konsterna kan bedra döden på en del av bytet tills vi ska väckas ur askan den dag av tårar och sorg då vi alla står inför den yttersta domen: Lacrimosa dies illa qua resurget ex favilla judicandus homo reus.”

Barbro

Dan före dan och ingen prestationsångest. Att det blir jultrevnad vilar inte på mina axlar, inte heller på dina. Så många gånger tidigare som julstressen spridit sig trots att man kämpat emot. Vad är det som man glömt att planera, att köpa, att göra?

 

Jag minns en gång för några år sedan då jag handlade mat strax före helgen. En för mig helt okänd man gick efter mig och för varje produkt jag plockade ner från hyllorna frågade han ”är den verkligen nödvändig?” När jag undrade varför han brydde sig, sa han att stressen ligger i perfektionismen. Här behövdes varningar.

 

Ser bilderna på alla de som drabbas av inställda tågavgångar under den massiva jultrafiken. Huttrande i kylan väntar de på att något ska hända. Att de ska hinna fram i tid. Julstress förverkligad.

 

Barbro

Gick på stadsteatern och såg Trettondagsafton med barnbarnen. Succé. Den gick hem direkt hos mina små. Pjäsen är inte skriven för barn. Så av oro för att de inte skulle förstå intrigen berättade jag innan vad den handlade om.

- Men lägg av. Sluta. Du får inte tala om vad som händer. Det är ju det som är spänningen. Du verkar ha sån helkoll på pjäsen, så du behöver ju inte se den. Jag tystnade och muttrade något om att det inte var fråga om en deckare där man inte får tala om vem som är gärningsmannen.

Pia Johansson, narren, gick i pausen runt bland bänkarna. På ett suveränt ledigt sätt skojade och småpratade hon med publiken. Min Tora, 8 år, bjöd henne på en godisbil. Som tack sjöng Pia en sång som hon hittade på medan hon sjöng: Tora, prinsessan från Huddinge, lika söt och fin som Victoria.

Teater med direkt kontakt mellan scen och salong.

Barbro

Mitt galna liv, skriver Arvid Lagercrantz i sin bok med samma namn. Och jag tänker på allas våra galna liv, även om vi inte som han fått en diagnos. Han skriver om sig själv och om sin sjukdom, hur han led och behandlades och vad läkarna skrev i hans journaler om hans psykiska sjukdom. Han berättar om elchocker vid femton års ålder, terapi, massor med psykosmedicin under de maniska perioderna och tvångsintagning på Beckomberga.

 

Hur klarade han av att arbeta som en seriös och erkänd journalist under de friska perioderna när han hela tiden levde med hotet om nya skov?

 

Låt oss dela ensamheten, ber han, för vi är många människor som har samma problem. ”Jag känner mig stark och oövervinnlig. Åt helvete med alla gamla gubbar som jag fjäskat för. Jag känner mig fri nu. Jag kan stå för mig själv”. Så tänker han efter terapin samtidigt som han  känner skuld för sin självsäkerhet.

 

Tack för att jag får dela ensamheten – och för att jag fått en inblick i en värld som var mig främmande.

 

Barbro

Nu är det vitt, gnistrande vitt överallt. Marken täcks av nyfallen snö. Trädens grenar är ciselerade av frosten och lyser i det stigande morgonljuset. Klädd i allt varmt som hittats i garderobens skrymslen kan jag i skydd från kylan sträcka ut på min dagliga promenad. Det är andlöst tyst. Ännu för tidigt för att staden ska ha hunnit vakna.

                   
Sikten mot vattnet är utan gräns. Ytan värjer sig fortfarande mot istäcket. Det är tomt och tyst.

                     
Ulla skriver om tomheten som kommer i svängning. Det som framkallar den lilla skälvningen i våra hjärtan. Minnen som kommer upp till ytan.

Som barn bodde jag ofta på somrarna hos mormor och morfar i Bysjön, en liten by i Ådalen. Ångermanälven delar sig i många vikar och småsjöar, där vattnet ständigt strömmar. Vi bodde i husen på slänten ovanför. Efterhand som dagen övergick i kväll, och andra ljud tystnade, hördes bruset från sjön starkare.De sommarkvällarna glömmer jag aldrig. Det mörknade. Färgerna på himlen framträdde allt starkare innan de sakta försvann vid horisonten. Björkarnas trädkronor slöt sig kring husen. Man kunde knappt skönja stigen till ladugården och torrdasset. Från skogen hördes det svaga suset av dunkla ljud. Köksfönstret lyste varmt när man vände åter.

Barbro

Tomheten råkar inte alltid i svängning. Ibland står den alldeles stilla. Som i Dramatens uppsättning av Jon Fosses En sommardag. I och för sig är det väl ett konststycke att skapa denna totala brist på spänning. Men var det meningen? Inte minsta chans för entropin att komma igång, för här var allt fastfruset och kontrollerat från början. Det blev väldigt tråkigt.
Kommer att tänka på Pinter, en mästare i att gestalta vacuum. Födelsedagsfesten, eller Födelsedagskalaset, som den hette på Stadsteatern i våras. Ock kollar som jämförelse mina anteckningar från då:
Ett förbryllande stycke teater, man förstår ingenting. Den vardagliga dialogen. De enkla orden. Skådespelarna kliver på dem som på nattgammal is. Varje steg, varje stavelse kan brista. Rädslan att falla ner i avgrunden sprider sig till publiken. Även de enklaste fraser, som "står det något intressant i tidningen?" blir skrämmande. Varje ord kan rymma en katastrof, och när förklaringarna till oförklarliga händelser inte kommer - katastroforden uteblir - då blir varje vardagsord laddat med ogripbar betydelse.
Hos Pinter blir själva tillvaron osäkrad. Men den lever och den överraskar. Fosse vill också visa oss existensens bräcklighet. Men här blir det dött och ointressant.
Tomheten är såkklart en stor sak. Men utan entropi inget liv. Då vissnar även tomheten bort.