nuheter

Över stigen framför mig ned mot stranden skuttar en brunsvart kanin. Det går fort. Med ett djärvt hopp slänger den sig in i busken på höger sida. Kanske var jag alltför obehagligt nära. Skydd måste sökas.

Men ett tjockt snötäcke ligger över marken och buskens grenar. Den brunsvarta varelsen avtecknar sig därför tydligt och klart mot den vita bakgrunden mitt i busken. Konturer och former framhävs här mer än de skulle gjort på något annat ställe. Kaninen sitter blickstilla, stirrar mot stigen i väntan på att jag ska passera, övertygad om att vara i skydd.

Jag vänder mig om mot kaninen en sista gång när jag är förbi. – Var det du som kallades mycket slug, som var den som oftast kom på saker i sjumilaskogen? Visst, bror kanin, du är i skydd.

Barbro

Är sent ute till teatern och damtoaletten ligger på andra sidan av parketten. Dit hinner jag inte ta mig innan föreställningen börjar. Det finns också en handikapptoalett på den här sidan. Men den kan jag väl inte utnyttja! För det räcker väl inte att man känner sig handikappad. Det syns inte utanpå.

Jag slinker ändå in där, med röda kinder. Känner skuld.

Barbro

Per-Arne Bodin skriver en fascinerande understreckare i SvD som inte ger mig någon ro. Den handlar om ryssar som vinterbadar. Det har de uppenbarligen gjort länge och med olika föreställningar - och förmodligen också med olika resultat. Tidigare var det ortodox gudsfruktan och rening från synder, sen blev det snarare hälsosamt under sovjettiden, och nu är det blivit modernt, något för den moderna människan i hennes sökande efter upplevelser och styrkemanifestationer.

Jag har en bekant i Prag som brukade vinterbada. Han har med tiden lagt av, men jag blir inte förvånad om han tar upp det igen. Han studerade fysik i Moskva i sin ungdom, och därifrån har vi kanske hans badarvanor. Han säger att det är uppfriskande; det låter som världens understatement. Hans kroppshydda, måste jag motvilligt erkänna, ser inte ut att ha tagit skada. Han lämnade också forskningen för att bli politiker, möjligen en effekt av många stärkande vinterbad. Det blåser ju kallt på toppen, sägs det.

Bodin beskriver hur kejsarfamiljen i det gamla Ryssland förväntades stå intill vaken utan huvudbonad, redan det ett skapligt hjältedåd om man betänker att badceremonierna genomfördes den 19 januari (Kristi dopdag enl Ortodox tradition), som anses vara årets kallaste dag. Minus 50 var inte ovanligt då och där, tänk bara på de Sibiriska vidderna.

Ja, då är det heller inte underligt att det skrivs en och annan parodisk/satirisk bok om fenomenet. Andrej Kurkov har skrivit romanen "Presidentens sista kärlek", som finns på svenska. Den sägs skildra ett framtida toppmöte mellan Putin, Ukrainas president, Englands premiärminister och USAs president, ett toppmöte som äger rum i en vak. Putin utnyttjar omvärldens enorma respekt för den ryska kylan och spelar simmande (!) ut alla sina maktkort i en förhandling om något världsviktigt. Champagne och snittar flyter omkring i vaken. Det sägs att endast Ukrainas president förmår stanna kvar i vaken, de andra två pallar inte.

Det verkar vara en läsvärd bok, eller hur?

Annagreta

På Stadsteatern ser jag "Enron – en framgångssaga". Enron var företaget som blev en  symbol för finansbubblan som sprack. Pjäsen presenteras som en komedi. Men jag ser bara tragedin i det hela. Pengar som målet i livet och giriga människor som bluffar och manipulerar sig till framgång. Godtrogna människor som sätter sin lit till dem och luras att satsa allt de har. Alla jublar tills bubblan spricker och luften pyser ut. Allt är förlorat. Personliga tragedier är ett faktum.

 

Ekonomi handlar om förtroende sägs det. Det är väl ungefär det enda jag förstår av de ekonomiska mekanismer som ligger bakom framgångsbubblan. Tydligen är jag inte ensam. Hur var det möjligt med ett sådant extremt finansbedrägeri? Kommer det att hända igen?

 

För det finns inga garantier. När det gäller framgång är alla medel tillåtna. Framför allt att bluffa och manipulera så länge det inte upptäcks. – Är det ett brott att vara smart, som den stora skurken i pjäsen frågar sig.

 

Barbro

I höstas råkade jag av en händelse sätta på radion när de höll på att läsa "Utrensning" av Sofi Oksanen. Sen var jag fast. På förmiddagarna satt jag som klistrad vid radion och missade inte något av de avsnitt som följde.

Orden sög mig fast vid en berättelse som inte lämnade mig. Den gamla gumman Aliide som sedan åratal bor ensam i sin stuga i Estland. Som sovjetmedlöpare är hon hatad och avskydd av sina grannar. Det är nu tidigt 90-tal i ett självständigt Estland. Men skuld och skam sitter i väggarna. Många har likt henne drivits till sådana val i livet att det knappast är värt att leva.

Allt upprepar sig. Kriget är slut, landet är inte längre ockuperat. Men nya stövlar trampar och nya former av våld uppträder. Aliides unga släkting Zara kommer till henne, på flykt undan rysk maffia och människohandel. Det handlar om kvinnors utsatthet och berättelsen växlar mellan olika tidsplan. Det finns många bottnar. Hur kan vi överleva historien? Hur rensa bort skuld och svek och gå vidare?

När jag ser pjäsen på Stadsteatern blir jag länge sittande. Tänker att ibland måste vi kunna ljuga för att orka leva med oss själva.

Barbro

Att urskilja vad som är en nyhet är tydligen lätt. Man behöver bara kasta en blick på dagens tidningar, alla förvillande lika till innehållet. Bland de otaliga händelser som senast ägt rum görs samma bedömning - det är just de här som är viktiga och måste lyftas fram.

Därför behövs också nuheter som Ulla så tydligt understryker. För att få fram nyanserna i bilden.

Barbro

Det går inte att leva jämställt, säger Maria Sveland (Bitterfittan). Moderskapet, ett i grunden fritt val, är det mest bitterfittabidragande. Mötet med det nyfödda barnet med amning efter förlossning beskriver hon med orden ”Min kropp har varit med om ett krig och nu är den ockuperad av en främmande  makt”.

Med en sådan syn görs kvinnor till offer för omständigheter de inte rår över och kan inte längre förhålla sig till dem. Det står att läsa i DN med anledning av SVT:s program ”Provokatörerna”. Därmed stryper feministisk härskarteknik viktig debatt. 

Denna kamp för lika villkor i livet. För att kvinnor och män ska vara jämställ da. Den som är så självklar när man väl fått upp ögonen för de problem som finns. Här och nu, i alla tider och överallt. Det krävs ett ständigt pågående arbete för att vinna ny mark. Varje övertramp riskerar att kasta en tillbaka.

 
Även om kvinnor och män i grunden är desamma, helt lika under de förvillande kroppshöljena.

 

Barbro

Vad är en nyhet? Och vad är en nuhet? Diana Janses bok från Afghanistan lockar mig till funderingar kring såväl det etablerade nyhetsbegreppet som kring möjliga innebörder i nuhetsbegreppet. Nya ord sätter fantasin i rörelse.

Janse är en ung svensk diplomat som byter ett ombonat och bekvämt liv i Stockholm mot en placering i Islamabad med tjänstgöring på SIDA-kontoret i Kabul. Hon drivs av en önskan att "göra skillnad", "uträtta något gott för världen". Se om det är möjligt.

Hon berättar om strapatsrikt skumpande på nästan obefintliga vägar, hur människor försöker överleva bland ruiner och minfält och om lismande krigsherrrars falskspel. Hon spanar efter positiva tecken, efter hopp och leenden i människors ansikten. Hon jobbar och hoppas och allt går egentligen åt fel håll.

Det blir en mosaik av bilder. Rakt på sak, kort och konkret skildrar hon de verkligheter hon möter. En massa "nu". Att de tolkas av och genom henne finns heller inga tvivel om. Upplevelserna är personliga. Inget hymlande med generaliserande påståenden under objektivitetens täckmantel.

Hennes rapportering känns för mig som ett viktigt komplement till den mallade nyhetsrepporteringen från Afghanistan. Janses nuheter problematiserar och fördjupar, de har autencitet och i all sin förvirrande motsägelsefullhet för de den afghanska verkligheten lite närmare.

I nuheterna finns också känslan med, engagemanget, utgångspunkten för hennes vilja med projektet är redovisad. "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" kallar hon sin bok. En skön kontrast till nyhetsrapporteringens förmenta värderingsfrihet. Eller...?

Ulla

- Vår oförmåga att hjälpa dem kan inte ses som intäkt för att de inte behöver vår hjälp. Diana Janse om Afghanistan när hon skriver av sig erfarenheter från två års diplomatarbete ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar”.

-  Att det inte är lätt att hjälpa betyder inte att vi kan ta oss friheten att åka hem. Deras problem är också våra.

 

Inför svenska besökares kritiska synpunkter på hur hon bor och lever tänker hon:

-  Kan de inte fokusera lite mer på allt det positiva? Inget Ullared, inga temarestauranger, inget Robinson.

 

Barbro

Visst lever man farligt. Snösörjan på trottoaren tvingar ut en på körfältet i gatan. Men är det inte blankis här? Osäkerheten får en att trippa försiktigt. Det varnas för istappar från taken.

Men hur mycket kan man ta till sig av varningar? Till slut blir de bara tomma hot. Inte händer det mig något. Bara andra och långt bort.

Jag går de invanda vägarna i trygg förvissning om att inget händer. Förrän det är dags.

Barbro

Foto: A Dyring

Foto: A Dyring

Ett helt nytt år börjar. Men det förra året gick så fort att jag inser att man måste utnyttja tiden. Går ut tidigt på morgonen för att inte förslösa dagen. Det blir inte helt lätt. Snöröjarna har inte kommit igång än efter nattens häftiga snöfall. Pulsar fram i orört snöhav. Möter bara någon enstaka morgonvandrare.

 

Vad kommer att hända det här året? När jag som liten var uppe i Ådalen sa mormor att man skulle kunna se kommande händelser om man utifrån nyårsnatten tittade in mot fönstren. Men hur mycket jag än tryckte ansiktet mot fönstret kunde jag inte uppfatta något särskilt innan kylan tvingade mig in igen.

 

Sedan försökte vi tolka de figurer som bildades när vi hällde smält bly i kallt vatten. Det blev fantasifulla och märkliga bilder som målades upp. Vi kontrollerade aldrig i efterhand hur sanna utsägelserna var.

 

Bortsett från alla förutsägelser hoppas jag att det ska bli ett gott år för alla.

 

Barbro