Katastrofer och anpassning
Beter jag mig annorlunda nu i en krissituation? Nu när jag har ett långt liv bakom mig fyllt av möjligheter och misslyckanden, av problem, kompromisser och accepterande. Jag tänkte på det när jag blev fast i New York nyligen under vulkanutbrottet. Tolv dagars ofrivillig vistelse i staden i orolig väntan på att äntligen få åka hem.
Vi kom från värmen och jazzen i New Orleans. Skulle bara mellanlanda för att byta flyg i New York och sedan åka vidare hem till Stockholm. Fortfarande flöt jazztonerna i kroppen, minnet av de franska kvarteren med musiker i varje hörn, trummor som rytmiskt ackompanjerade sångaren, människor som samlades runt omkring och dansade med i de svängande tonerna.
För mig var jazzen en ny erfarenhet, denna blandning av många stilar men där improvisation är viktig. Jag visste inte mycket om den när jag sent i livet nu åkte till den plats där musiken föddes. Resgruppen var stor, 44 personer. Många verkade vara oändligt kunniga när de bollade med namn och musikstilar som för mig var totalt främmande. Men jag sade till mig själv att det är aldrig för sent att lära något nytt.
Snart slog musiken rot också i mig. Hur kunde den göra annat när man inte kunde ta ett steg utan att drunkna i den. Och i värmen som smög tätt intill och fick en att flämtande söka sig till den skuggiga sidan av gatan. I New Orleans är en timme inte bara en timme – det är en bit av evigheten som läggs i din hand, skriver Tennesse Williams i Linje Lusta. Här dunkade festivalen i de franska kvarteren. Den centrala parken Jackson Square var fylld av människor, musik och mängder av små matstånd som serverade allt från seafood till kycklingspett och jambalaya, nationalrätten i det louisianska köket och ett arv från den spanska tiden. Gatorna nedanför vallen mot floden Missisippi kokade av värme och musik, uppe på vallen ”the Moon Walk” svalkade vindarna. På promenaden längs med floden hördes musiken som i fjärran.
Livet har börjat återgå till det normala efter Katrina, orkanen som för några år sedan dränkte de låglänta områdena i New Orleans och tvingade hundratusentals att fly från hus och hem. 80 procent av staden dränktes i upp till sex meter djupt vatten. Tusentals var strandsatta på hustak. En naturkatastrof av enorma mått. Många hade inga hus att återvända till. Befolkningen i staden är nu betydligt mindre än den var före orkanen.
När vi landade på Newarks flygplats i New York kändes det tryggt. Bara åtta timmars resa innan vi var hemma igen. Då kom nyheten om en annan katastrof, vulkanutbrottet på Island som spydde ut aska och som satte stopp för flygtrafiken. Till en början trodde vi att det bara var fråga om en liten försening. Vi installerade oss ändå på ett hotell i närheten. Fortfarande fanns det rum. Senare tvingades många övernatta på flygplatsen. Morgonen därpå samlades alla i gruppen för information. Vi kände inte varandra så väl. Men det kom vi att göra under de dagar som följde. Jag märkte att irritationen steg inom mig när självutnämnda ledare förklarade vad som gällde och vad som skulle göras. Hade det varit förr skulle jag inte ha hållit tyst. Nu låg jag lågt. Situationen blir inte bättre av att man ställer till bråk. Jag såg mig runt bland mina olycksbröder och –systrar. De flesta befann sig också i den tredje åldern.
- Vi måste sätta press på flygbolaget. Det är deras skyldighet att se till att vi kommer hem.
- Resebyrån måste redovisa vad de gör för att hjälpa oss. De kan inte överlåta alla förhandlingar till oss.
Samtidigt kom meddelanden om att miljontals människor var strandsatta på flygplatser över hela världen. Vulkanen fortsatte att spy ut aska. På TV och i radio kunde vi följa diskussionerna om hur länge utbrottet skulle vara. Det senaste stora hade hållit på i två år. Tänk om vi skulle bli kvar i USA! Vilka andra möjligheter fanns att ta sig hem? Turkiet var intresserat till en början, men nobbade så länge som Arlanda var stängt för flygtrafik.
Delegationer utsågs för att förhandla med flygbolaget, hotellets ledning och undersöka vad som gällde för ersättning från försäkringsbolag mm. Resultatet var inte direkt översvallande. Flygbolagets representanter vände ryggen till och hotellchefen var inte anträffbar. Varje dag väntade vi på ett mirakel – nu hade kanske vindarna vänt och luftrummet var rent från aska. Samtidigt gnagde misstanken att det här var ett tillstånd som skulle vara för evigt. Vad väntade?
Men människan har en märklig förmåga att anpassa sig. De som varit i New York city kom tillbaka med tips om trevliga promenader, trevliga matställen, intressanta museer, konserter och dansföreställningar som var gratis på Lincoln Center. Vi vande oss vid att kunna ta del av staden. Människorna i vår grupp trädde fram som sympatiska och trevliga med oanade resurser. På lördagskvällen var den stora begivenheten ett föredrag om cykelns historia som hölls av en tidigare intendent på Tekniska museet. När vi till sist efter tolv nätter fick åka hem med vårt försenade plan var det med lättnad, men inte enbart med glädje.
Barbro
Vi kom från värmen och jazzen i New Orleans. Skulle bara mellanlanda för att byta flyg i New York och sedan åka vidare hem till Stockholm. Fortfarande flöt jazztonerna i kroppen, minnet av de franska kvarteren med musiker i varje hörn, trummor som rytmiskt ackompanjerade sångaren, människor som samlades runt omkring och dansade med i de svängande tonerna.
För mig var jazzen en ny erfarenhet, denna blandning av många stilar men där improvisation är viktig. Jag visste inte mycket om den när jag sent i livet nu åkte till den plats där musiken föddes. Resgruppen var stor, 44 personer. Många verkade vara oändligt kunniga när de bollade med namn och musikstilar som för mig var totalt främmande. Men jag sade till mig själv att det är aldrig för sent att lära något nytt.
Snart slog musiken rot också i mig. Hur kunde den göra annat när man inte kunde ta ett steg utan att drunkna i den. Och i värmen som smög tätt intill och fick en att flämtande söka sig till den skuggiga sidan av gatan. I New Orleans är en timme inte bara en timme – det är en bit av evigheten som läggs i din hand, skriver Tennesse Williams i Linje Lusta. Här dunkade festivalen i de franska kvarteren. Den centrala parken Jackson Square var fylld av människor, musik och mängder av små matstånd som serverade allt från seafood till kycklingspett och jambalaya, nationalrätten i det louisianska köket och ett arv från den spanska tiden. Gatorna nedanför vallen mot floden Missisippi kokade av värme och musik, uppe på vallen ”the Moon Walk” svalkade vindarna. På promenaden längs med floden hördes musiken som i fjärran.
Livet har börjat återgå till det normala efter Katrina, orkanen som för några år sedan dränkte de låglänta områdena i New Orleans och tvingade hundratusentals att fly från hus och hem. 80 procent av staden dränktes i upp till sex meter djupt vatten. Tusentals var strandsatta på hustak. En naturkatastrof av enorma mått. Många hade inga hus att återvända till. Befolkningen i staden är nu betydligt mindre än den var före orkanen.
När vi landade på Newarks flygplats i New York kändes det tryggt. Bara åtta timmars resa innan vi var hemma igen. Då kom nyheten om en annan katastrof, vulkanutbrottet på Island som spydde ut aska och som satte stopp för flygtrafiken. Till en början trodde vi att det bara var fråga om en liten försening. Vi installerade oss ändå på ett hotell i närheten. Fortfarande fanns det rum. Senare tvingades många övernatta på flygplatsen. Morgonen därpå samlades alla i gruppen för information. Vi kände inte varandra så väl. Men det kom vi att göra under de dagar som följde. Jag märkte att irritationen steg inom mig när självutnämnda ledare förklarade vad som gällde och vad som skulle göras. Hade det varit förr skulle jag inte ha hållit tyst. Nu låg jag lågt. Situationen blir inte bättre av att man ställer till bråk. Jag såg mig runt bland mina olycksbröder och –systrar. De flesta befann sig också i den tredje åldern.
- Vi måste sätta press på flygbolaget. Det är deras skyldighet att se till att vi kommer hem.
- Resebyrån måste redovisa vad de gör för att hjälpa oss. De kan inte överlåta alla förhandlingar till oss.
Samtidigt kom meddelanden om att miljontals människor var strandsatta på flygplatser över hela världen. Vulkanen fortsatte att spy ut aska. På TV och i radio kunde vi följa diskussionerna om hur länge utbrottet skulle vara. Det senaste stora hade hållit på i två år. Tänk om vi skulle bli kvar i USA! Vilka andra möjligheter fanns att ta sig hem? Turkiet var intresserat till en början, men nobbade så länge som Arlanda var stängt för flygtrafik.
Delegationer utsågs för att förhandla med flygbolaget, hotellets ledning och undersöka vad som gällde för ersättning från försäkringsbolag mm. Resultatet var inte direkt översvallande. Flygbolagets representanter vände ryggen till och hotellchefen var inte anträffbar. Varje dag väntade vi på ett mirakel – nu hade kanske vindarna vänt och luftrummet var rent från aska. Samtidigt gnagde misstanken att det här var ett tillstånd som skulle vara för evigt. Vad väntade?
Men människan har en märklig förmåga att anpassa sig. De som varit i New York city kom tillbaka med tips om trevliga promenader, trevliga matställen, intressanta museer, konserter och dansföreställningar som var gratis på Lincoln Center. Vi vande oss vid att kunna ta del av staden. Människorna i vår grupp trädde fram som sympatiska och trevliga med oanade resurser. På lördagskvällen var den stora begivenheten ett föredrag om cykelns historia som hölls av en tidigare intendent på Tekniska museet. När vi till sist efter tolv nätter fick åka hem med vårt försenade plan var det med lättnad, men inte enbart med glädje.
Barbro
Pinter och Födelsedagskalaset
Ett rum, en illa belyst trappa, ett fönster med gardiner. Ett äldre par, med rutinerna fastgrodda; de dricker morgonte, ropar på den ende hyresgästen, läser tidningen, lite tankspritt. Vardagen är nedtonad, utan höjdpunkter, glåmig.
Okända män släntrar in, de vill också bo där. Inget särskilt med det, tänker man.
Plötsligt blir situationen brutal, överraskande grym. De nya gästerna visar sig vara ute efter den inneboende. Det är i sin tur en gåtfull medelålders man, utan känd bakgrund, annat än att han uppenbarligen försökt sig på att spela piano. En komplicerad typ som frun i huset vårdar som vore han hennes egen son.
En brutal förnedring påbörjas, de nya gästerna mobbar och slår den inneboende tills dess att mannen är ett vrak.
Pinter blandar alldaglighet och vardagslunk med bakomliggande hot. Det outsagda blir oroande. Människorna är inte märkvärdiga - förrän hotet dyker upp, offret blir till intetgjort, allt faller sönder - och det sista välmenande försöket att hjälpa den drabbade klingar ohört. Det som fascinerar är vad man tror sig ana, inte vad som sägs på scenen. Ändå är brutaliteten synlig.
Pjäsen spelas på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi. Ingvar Hirdwall läser tidningen lite förstrött, medan Gunilla Nyroos passar upp. Den olycklige gästen spelas av Shanti Roney, som förblir precis så ogripbar som jag tror att Pinter ville ha honom. Värsta sadisten spelas av Peter Andersson, så utstuderat att han länge fastnar på näthinnan, t ex när han står lutad mot fönsterkarmen, med ena benet krokat framför det andra, lättjefullt och högdraget, som nonchalansen personifierad, strax innan han förnedrar sitt offer än en gång. Hans följeslagare, spelad av Reine Brynolfsson, är en veritabel lakej, som gång på gång tvingas visa hur undergiven sin "ägare" han är. Maktspel, brutalitet och sadism - utan att omgivningen kan ingripa.
En sevärd historia, minnesvärd, och kuslig, mitt i vardagslunket på scenen.
Annagreta
Okända män släntrar in, de vill också bo där. Inget särskilt med det, tänker man.
Plötsligt blir situationen brutal, överraskande grym. De nya gästerna visar sig vara ute efter den inneboende. Det är i sin tur en gåtfull medelålders man, utan känd bakgrund, annat än att han uppenbarligen försökt sig på att spela piano. En komplicerad typ som frun i huset vårdar som vore han hennes egen son.
En brutal förnedring påbörjas, de nya gästerna mobbar och slår den inneboende tills dess att mannen är ett vrak.
Pinter blandar alldaglighet och vardagslunk med bakomliggande hot. Det outsagda blir oroande. Människorna är inte märkvärdiga - förrän hotet dyker upp, offret blir till intetgjort, allt faller sönder - och det sista välmenande försöket att hjälpa den drabbade klingar ohört. Det som fascinerar är vad man tror sig ana, inte vad som sägs på scenen. Ändå är brutaliteten synlig.
Pjäsen spelas på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi. Ingvar Hirdwall läser tidningen lite förstrött, medan Gunilla Nyroos passar upp. Den olycklige gästen spelas av Shanti Roney, som förblir precis så ogripbar som jag tror att Pinter ville ha honom. Värsta sadisten spelas av Peter Andersson, så utstuderat att han länge fastnar på näthinnan, t ex när han står lutad mot fönsterkarmen, med ena benet krokat framför det andra, lättjefullt och högdraget, som nonchalansen personifierad, strax innan han förnedrar sitt offer än en gång. Hans följeslagare, spelad av Reine Brynolfsson, är en veritabel lakej, som gång på gång tvingas visa hur undergiven sin "ägare" han är. Maktspel, brutalitet och sadism - utan att omgivningen kan ingripa.
En sevärd historia, minnesvärd, och kuslig, mitt i vardagslunket på scenen.
Annagreta
Pannkaksäventyr med fyraåring
Aino, snart fyra år, kontrollerar att jag gör rätt när jag gräddar pannkakor. En pannkaka går sönder.
- Nu gör du fel, den är trasig. Du kan inte! utbrister fyraåringen besviket.
- Ja, jag är inte perfekt, säger jag, lite besserwisser-vuxet.
- Jo, du är visst perfekt, blir svaret. - Du är lagom lång.
Bästa pannkakshälsningar från Annagreta
- Nu gör du fel, den är trasig. Du kan inte! utbrister fyraåringen besviket.
- Ja, jag är inte perfekt, säger jag, lite besserwisser-vuxet.
- Jo, du är visst perfekt, blir svaret. - Du är lagom lång.
Bästa pannkakshälsningar från Annagreta
Vad är solidaritet?
En liten bok från 1999, där Sven-Eric Liedman följer ordets historia, flyter upp i min väg. Idag använder vi ordet solidaritet för ganska osymmetriska situationer: vi ska känna solidaritet med dem som det är lite synd om. Här finns ett drag av välgörenhet.
Så har det inte alltid varit. Ordet kommer från latinska "solidus", som betyder gedigen, fast eller odelad. Som juridisk term finns det belagt sedan 1500-talet och handlar om borgensmän, som solidariskt står för det förfallna lånet. En för alla, alla för en. Franska revolutionens broderskap är en aspekt av det solidariska som det uppfattades på 1800-talet.
Så sent som vid Parisutställningen 1900 var solidaritet ordet för dagen. Emile Durkheim gav det vingar. Samhället är en kropp, där varje organ är nödvändigt för helheten.Indivien är en del av helheten - och en del med ansvar. Den bilden är för övrigt mycket gammal. Bagaren behöver snickaren behöver sjuksköterskan behöver bonden behöver... Samarbete utifrån ömsesidiga behov skapar en i grunden symmetrisk relation. Det tänkandet hade säkert stor betydelse för välfärdsstatens uteckling under 1900-talet.
Det känns som att vi fjärmat oss långt från det synsättet. Konkurrens är ordet för dagen och samarbete inte så eftersträvansvärt. Att framhäva sig själv på andras bekostnad är en sport som odlas både offentligt och privat.
Sven-Eric Liedmans lilla bok väcker många tankar. Den har titeln "Att se sig själv i andra. Om solidaritet." Och i den titeln finns ju en nyckel. Solidaritet är inte välgörenhet. Solidaritet är inte fiende till egenintresse, inte heller till konkurrens. Men det är insikten om den unika individens betydelse och ansvar i ett sammanhang. Om vi har förlorat upplevelsen av ömsesidighet i solidariteten, har vi förlorat något väsentligt.
Som naturligtvis kan återerövras.
Ulla
