nuheter

Bernhard är nu på väg norröver. Efter fem veckors "karantän" i den sydtyrolska buschen anser han sig ha kollat färdigt på murmeldjuren bakom Monte Bianco och pressat lagom många Genzian för att det ska räcka i hans herbarium. För vad annars skulle en stackars sur Bernhard hitta på i solituden? Han hade närapå blivit miljöpartist på kuppen, men då avgick Isabella så då blev det inget med den saken. 

 

Så han monterade sitt visir och gick norröver med stora kliv. Knappt hade han närmat sig Berlins utkanter förrän han hörde dansmusik, det dunkade ordentligt bakom några snygga parkträd. Han skymtade damer. Det luktade fest. Snabbt monterade han av sig kappsäck och vandringsskor för att vigt byta till kostym och lackskor (!) - en detalj som Lebensmenschan smugit ned i packningen "utifallatt". 

 

Ingen avkrävde honom passersedel eller ID, men folk nickade gillande åt hans stora visir. Han kände faktiskt lust att kasta loss och bli ett med hopen.  Plötsligt kom La Merkel in genom en vackert snidad dörr, hon bar ett godkänt munskydd som matchade hennes blå kavaj. Bernhard gick genast fram till henne och bjöd upp. Tanzen Sie bitte mit mir, Sie sind wunderbar sogar, fick han fram, och hon hann inte hämta andan utan nickade nådigt. Tillsammans gled de ut på terassen och månen sken.  Ich gehe bald nach Schweden, sa Bernhard, som en liten bit konversation. La Merkel nickade tyst och sammanbitet.  Bernhard hade ju inte dansat på länge men lyckades föra det hela i hamn - just då Macron närmade sig i oklanderlig outfit. Han doftade sommar sol och  brustet läder. Kvällen blev lång, Bernhard kollade på några trista typer som han avskydde på direkten, och sen stod han ett bra tag på terassen och svepte en Barbarossa light - vad det nu är - utan att ens blinka. Musiken fortsatte, Macron dansade frenetiskt med en långhårig docka från Niedersachsen och Die Ursula gick omkring och log. Bernhard började undra var han lagt kappsäcken, men beslöt vänta med den saken tills festen klingat av. 

 

Annagreta

 

 

 

Jag ser en intervju på TV med en ung konstnärinna som ska ställa ut. Hon har skapat stora målningar som ser ut som foton - eller också är det foton. De är stora, - jag ser inte hela intervjun utan kommer in mitt i alltihopa, så jag vet inte vad det är hon ställer ut, rent teknsikt alltså, vilken teknik hon jobbat med. Bilderna är föreställande, en visar henne själv med sina barn varav ett på hennes arm, vardagligt och avspänt, en annan stor bild visar en vit bergsrygg med några bergsbestigare, ren och kylig. Hon får den vanliga frågan om vad hon vill säga med sina verk, och hon säger att hon inte har något budskap, hon vill bara visa sina bilder som hon tycker har ett visst djup, det enda som förenar dem, säger hon, är att det är hon som skapat dem, det finns en enda upphovsman, och det är hon. Hon visar upp scener som hon tycker om. Jag blir fascinerad av hennes självklara hållning till frågan, den obligatoriska, enträgna och tydligen ofrånkomliga frågan om "vad man vill säga".

 

Bildkonsten är särskilt utsatt för frågan om verkets avsikt eller mening eller roll eller betydelse. Men inte frågar man idag, t ex, Kjell Espmark vad han menat med sina dikter i samlingen "En sky av vittnen", utan där försöker konsumenten, läsaren själv begripa vad han läser. Läsaren betraktas som kompetent att förstå och reagera utan att upphovsmannen lär honom hur han ska tänka eller vad som egentligen finns bakom orden. 

 

Inte undra på att somliga bildkonstnärer gillar att provocera sin publik. Banksy, t ex, har ju nått långt i sina bildprovokationer. Vad menas, undrar vi tolkningssugna, när hans tavla visar sig innehålla en raffinerad självdestruktion precis då klubban faller och någon är beredd att betala vad som helst för tavlan ifråga på Sothebys. Rauschenbergs stora puttrande lermodd (finns på Moderna Museet) var en tidig provokation av samma slag. Det puttrade och puttrade i den stora lerbassängen medan söndagsbesökarna omringade konstverket med en blandning av andakt och fniss. Konstnären hade rest till baka till New York och lämnat åt oss att "förstå verket".

 

Bilden är från idag, 17 februari 2020. 

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

'

Stridsyxekulturen är svårt att uttala, säger en eftertänksam Bernhard som dykt upp såhär i mellandagarna. Han har studerat kultursidorna i bladen en längre tid och blivit väldigt trött och härjad på kuppen. Han har svarta ringar runt ögonen av sömnbristen (artiklarna är långa så här års, i samklang med dagarna). Vissa kulturella ord kan han inte uttala, säger han. Han har gått och lagt sig en stund på gamsoffan.

 

Sanningen är att Bernhard protesterar ovanligt mycket nu, han är lite surare än vanligt och beter sig ibland som en bortskämd barnunge. Hans nya hangup är "tjatet om vissa geografiska områden", t ex Västerbotten, detta skogbevuxna område fullt av skrönor. Han kan t ex inte med att alla härmar det kantiga Västerbottniska idiomet, (vars nagerst ha du ställt bil´n? Ja ställd han där han bruk stå) och det brutala sättet att tjockt uttala Hjoggböle, P O Enkvists hemtrakters cenralort, som ligger i närheten av den där ostfabriken, som alla tycker är så märkvärdig att ostrackarn måste heta Västerbottensost. Kunde ha hetat det mera näraliggande Burträskarn, och smakat likadant, säger Bernhard.

 

Och lika illa tycker Bernhard om Torgny Lindgrens överdrivet fjantiga hyllning av pölsan, en maträtt som inte saknas av någon i den alptrakt där Bernhard är född, och inte ger han mycket för det där sneda glaset som Torgny Lindgren låtit stå upprätt på en stubbe hur länge som helst och sedan skrivit en massa påståenden om dess öde som om vi brydde oss. Till detta kommer Sara Lidmans brutala stämma som hördes i Missenträsk - och allt som verkar ha skrämt upp henne så att hon for till Afrika. Senare började hon artikulera överdrivet tydligt (som ingen annan i Västerbotten), vilket bara gjoorde henne intressantare. Det som möjligen gick hem litegrann hos Bernhard var P O Enkvists öppna berättelse om livet; med höjdhoppen och kärleken på kvistfritt furugolv.

 

Men Västerbotten har också vittran, den vitskimrande danserskan på myren vid vägen till Kovallberget. Bernhard har sett henne, och gillat vad han såg, påstår han, och jag tror honom. Hon ska ha vinkat till honom och dansat och glidit fram över dimman tills hon sakta försvann bakom de tunna magra granarna ner mot sjön där gäddorna väger fem kilo och båtarna dras upp och gistnar över vintern.

 

Annagreta

 

 

 

 

Stridsyxekulturen är svårt att uttala, säger en eftertänksam Bernhard som dykt upp såhär i mellandagarna. Han har studerat kultursidorna i bladen en längre tid och blivit väldigt trött och härjad på kuppen. Han har svarta ringar runt ögonen av sömnbristen (artiklarna är långa så här års, i samklang med dagarna). Vissa kulturella ord kan han inte uttala, säger han. Han har gått och lagt sig en stund på gamsoffan.

 

Sanningen är att Bernhard protesterar ovanligt mycket nu, han är lite surare än vanligt och beter sig ibland som en bortskämd barnunge. Hans nya hangup är "tjatet om vissa geografiska områden", t ex Västerbotten, detta skogbevuxna område fullt av skrönor. Han kan t ex inte med att alla härmar det kantiga Västerbottniska idiomet, (vars nagerst ha du ställt bil´n? Ja ställd han där han bruk stå) och det brutala sättet att tjockt uttala Hjoggböle, P O Enkvists hemtrakters cenralort, som ligger i närheten av den där ostfabriken, som alla tycker är så märkvärdig att ostrackarn måste heta Västerbottensost. Kunde ha hetat det mera näraliggande Burträskarn, och smakat likadant, säger Bernhard.

 

Och lika illa tycker Bernhard om Torgny Lindgrens överdrivet fjantiga hyllning av pölsan, en maträtt som inte saknas av någon i den alptrakt där Bernhard är född, och inte ger han mycket för det där sneda glaset som Torgny Lindgren låtit stå upprätt på en stubbe hur länge som helst och sedan skrivit en massa påståenden om dess öde som om vi brydde oss. Till detta kommer Sara Lidmans brutala stämma som hördes i Missenträsk - och allt som verkar ha skrämt upp henne så att hon for till Afrika. Senare började hon artikulera överdrivet tydligt (som ingen annan i Västerbotten), vilket bara gjoorde henne intressantare. Det som möjligen gick hem litegrann hos Bernhard var P O Enkvists öppna berättelse om livet; med höjdhoppen och kärleken på kvistfritt furugolv.

 

Men Västerbotten har också vittran, den vitskimrande danserskan på myren vid vägen till Kovallberget. Bernhard har sett henne, och gillat vad han såg, påstår han, och jag tror honom. Hon ska ha vinkat till honom och dansat och glidit fram över dimman tills hon sakta försvann bakom de tunna magra granarna ner mot sjön där gäddorna väger fem kilo och båtarna dras upp och gistnar över vintern.

 

Annagreta

 

 

 

 

Fyra sensommardagar i Bergafjärden.
  Havet låg blankt, vindarna var sydliga, solen värmde och tystnaden... 
  Mörkret kom enligt hösttidtabellen och då växte himlen ända till stjärnorna.
  Att bara för ett ögonblick få vara en del av den stora tystnaden...
  Havets andhämtning och rymdens oändliga...
  En liten del, men en del...

  Vid några tillfällen rullade dimman in över fjärden.
  Den omfamnade Brämön, Lörudden, Björkön och Slåudden.
  Den krockade med Gråskärsbådan,
  som ser ut som en lyxkryssare på rymmen sedan skarvarna slog sig ner där.

  Sedan tog den sig an Skigan, Bergafjärden och Gumsekullen.
  Dimman.

Vi vilade någon timme i denna omfamning.
Stillheten blev ännu mer stilla
och existensens vassa kanter lindades in i bomull.
Vad hade Heidegger sagt om detta "vara"?

Det var småfåglarna som först bröt dim-förtrollningen.
Korta, snabba rörelser i en trädtopp,
en försiktig signal 
och efter en stund steg fiskeläget Marna fram som en uppenbarelse.
På andra sidan av fjärden.

På verandan har vi bytt fönster och behöver inte längre sätta upp luckor.
I stället gardiner med Tjechov-stämning.
Dom passar till dimman.

Hemkommen till Stockholm ser jag att Lavrov och Kerry ler mot varandra.Till och med skrattar tillsammans?
Ulla
 

Obama kom, log och förförde. Trafiken flöt, det vill säga alla lämnade bilen hemma. Han la ut texten om både Syrien och NSA, förklarade, analyserade, och nu har han åkt till S:t Petersburg.

  Enligt dagens tidning är åtgärder vidtagna för att Putin och Obama inte ska behöva prata med varandra. Illavarslande. USA har verkligen bäddat för ett frostigt icke-möte. Flörta med de baltiska länderna, smickra lilla Sverige. Från det svenska regeringskvarteret utvecklade han sin argumentation, som var överraskande hård och där ännu en röd linje i de internationella regelverkens landskap överträds: Obama pläderade energiskt för USA:s rätt, för att inte säga plikt, att utan FN-stöd gripa in för att värna folkrätten. En ny "doktrin" lanseras och Pierre Schori var andfådd av upprördhet.

  Som lök på denna infernaliskt tillredda lax tycks det vara så att Obama stämt möte med en hbt-förening i S:t Petersburg. En angelägen träff, kantänka, nu när Snowden fått en fristad i Ryssland.  Obamas omsorg om barn i Syrien, judar i Sverige och hbt-föreningar i Ryssland kan synas ädel, men imponerar inte. En smygande känsla att både barnen, judarna och hbt-personerna används i ett politiskt spel på hög nivå.

  Världens hopp står nu till änglarna. Putins och Obamas skyddsänglar, att de kokar ihop något fuffens. Att det händer något ytterst oväntat, som får båda att snubbla till och brista i skratt, ett riktigt gott och hjärtligt skratt. Mitt i detta skratt kommer de på att de har både humor och ansvar för världen.  

Ulla 

Jag läser i SvD att ett av vår tids stora problem är att det finns för mycket pengar. Någon som märkt av det i sin egen pengasfär?

 

Pensionen höjs varje kvartal, hyran sänks, huspriserna är stabila. Maten blir bara billigare. De som undervisar och de som vårdar utvecklar i avspända och trivsamma miljöer sina profesionella färdigheter till konst och tågen går enligt tabell. 

 

Fattigdomen i världen är avskaffad.

 

Enligt en färsk rapport (A World Awash In Money) har världens finansiella tillgångar trefaldigasts mellan 1990 och 2010. Idag uppgår de till svindlande 600 000 miljarder dollar. Siffran kan jämföras med summan av all världens BNP, som 2010 uppgick till 63 000 miljarder dollar.

 

Vad som händer i detta gap mellan finanssektorn och den reala ekonomin, kan man bara spekulera (!) om. Att själva förekomsten av den utgör en maktfaktor, som står utanför alla politisk och medborgerlig kontroll, behöver man inte vara ekonom för att förstå.

 

Den brittiske ekonomiprofessorn John Kay menar, att den finansiella sektorn utvecklats till en självständig organism, som livnär sig på spekulation, bubblor och krascher.

 

Vi har själva skapat detta monster och SvD:s krönikör Andreas Cervenka har inget annat råd till oss än att ta plats i baksätet och spänna fast säkerhetsbältet.

 

En illustration till hur denna magiska finansiella värld fungerar kan vi se på nära håll: en skolkoncern av måttlig storlek, som på ca 1,5 år lyckas få ihop till en konkurs på en miljard kronor. Samtidigt som kommunen betalt för verksamheten, dvs löner till lärare och andra omostnader, enligt avtal varje termin. 

 

Men jag säger som klockar`n: " Det här går över mitt förstånd och en bra bit in på prästens."

 

Ulla

 

Morgonpromenad över Vällingbyhöjden.

Klarhet och bett i luften.

Man ser sommaren på ryggen, men hon är fortfarande här.

 

Enstaka hundvallare och barnvagnsförare.

Vardagen har gripit tag i de lyckliga jobbskatteavdrags-aspiranterna.

 

Ett par småtjejer kommer i en fart. 

Den mindre ropar andfått:

"Du, hur ser man skillnad på en tjej och en kille?"

 

Svaret kommer blixtsnabbt:

"Kolla på nätet!"

 

Ulla

Salig i åminnelse har han fått vila, Publius Ovidius Naso, den store romerske skalden med den stora näsan. Som latinstudent försökte man tränga igenom och få ordning i hans avancerade ordflätor, med varierande resultat. Han tillhör ändå de mer roande - om man jämför med Caesars galliska krig var han ju helt OK. Men i decennier har jag glömt honom, trots hans Metamorfoser, hans Ars amandi och Pyramus och Thisbe. Så dyker han upp under en resa genom is på Östersjön.

 

Det är en s k författarresa anordnad av tidningen Vi, det var Theodor Kallifatides som förmedlade kontakten  och jag blir oväntat upprymd. I sin senaste bok, "Brev till min dotter", låter Kallifatides oss gå i exil tillsammans med den romerske diktaren. Han har blivit förvisad av kejsaren för sina erotiska dikters skull och förs till en avlägsen plats vid Svarta Havet. Det är  alltså en bok om en mans exil. Ovidius´ ? Kallifatides´ ? Det vet man inte. I varje fall blir det läge att låta den klassiska kulturen, den grekisk-romerska, möta barbarerna i Tomis vid Svarta Havet. 

 

Det blir lite skruvat när Ovidius konfronteras med barbarernas midsommarfirande (med små grodor och allt) och de vackra, långbenta och frigjorda kvinnorna. Till slut kommer han att älska dessa barbarers språk mer än latinet, dricker brännvin och skriver om fiskarnas liv. Bara för att stå inför ännu en exil: den att trots allt vara en främling. När han givit upp sin romerska tillhörighet, när han gått så långt det är möjligt för att bli en av dem, finner han sig ändå helt ensam. Någonstans hör han "kom inte hit och ta vårt språk ifrån oss!"; "vårt språk är vårt, du använder det mästerligt, men ditt är det inte!". Typ. 

 

På bokens sista sidor öppnar Kallifatides denna avgrund. En åldrad exilförfattares stora sorg. 

En sorg som trots allt är möjlig att dela med en romersk skald som förblivit levande i mer än tusen år.

 

Ulla

På väg

över havet

genom isen.

 

Ett flytande hotell.

 

Röda draperier.

Mässing.

Bling bling.

 

Blekljuset utanför,

de kala träden,

det flacka marsljuset

mot litteraturmötets sammetsdraperier.

 

De passerar.

 

Författarna,

stjärnor för en dag.

 

Tankeraketer slår

fläckvis en brygga

till marsljuset 

och isen som krossas.

 

Avgrunderna.

 

Publiken sorlar.

Människor som läser.

En pigg och nyfiken generation,

mest kvinnor.

 

Eoner av erfarenhet

kring deras gestalter.

 

 

Senaste numret av Arena innehåller mycket läs- och tänkvärt.

Per Svensson återvänder till Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok "Är svensken människa?" från 2006 i en artikel på temat Striden om historien. Den boken är, enligt Svensson, 2000-talets viktigaste bok so far beträffande påverkan på den politiska teoribildningen.

 

Här analyseras paradoxen gemenskap - beroende i välfärdsstaten. En av de centrala frågeställningarna handlar om hur svenskarna med sitt folkhem kunnat bli världens mest individualistiska folk. 

 

Folkhemskonceptet hör ju hemma i den socialdemokratiska retoriken. Begreppet myntades av Per Albin Hansson. I sen tid har det tagits upp, putsats och nylanserats av moderaterna och exporteras nu över världen som "den nordiska modellen". Höga herrar samlas till seminarier kring detta fräscha begrepp. Man förstår att statsmän från trötta sydeuropeiska kulturer anar något av Skagen-ljuset kring själva tanken och chefsstrategen Schlingmann myser.

 

Socialdemokraterna surar. Det kraftfulla motdraget har blivit att vända sig till Patentverket för att varumärkesskydda den nordiska modellen som en slags socialdemokratisk egendom. Myndigheten har värjt sig, man anar våndan, men böjt sig. Man gratulerar!

 

Nu har kristdemokraterna alltså fått sällskap av socialdemokraterna i Patentverkets register. KD har tidigare lagt beslag på "verklighetens folk" och nu blev också "den nordiska modellen" upptaget.

 

Jag har svårt att föreställa mig vad detta ägande av ord och begrepp innebär i praktiken. Det hela förefaller mig lika absurt som att man kan äga en vild växt eller en banbrytande tanke.

 

Den här trenden att vilja äga har implikationer långt bortom det partipolitiska grälet.

 

 

Ulla

Ibland snubblar man över böcker, okända författare, som har mycket att säga. "Döda dem alla" av den algeriske författaren Salim Bachi är ännu ett guldkorn från bokförlaget Tranan. Det är berättelsen om en man, hans sista dygn i livet. I morgon ska han styra en Boeing 767 in i det norra tornet på World Trade Center på Manhattan.

 

Det är en förtätatd text  om ensamhet, självhat och skräck. Historien är uppdiktad men har beröringspunkter med verklighetens attentatsmän. Bachin söker inte det sensationella, det är en människas mentala, politiska och andliga kollaps han skildrar.

 

Texen är full av citat från äldre texter. Under läsningen har jag uppfattningen att de kommer från Koranen. Mannen är ju muslim och han för en inre dialog med dessa texter. Men i en översättarkommentar får jag veta att Bachtin hämtat titeln och delar av textcitaten från den katolska kyrkans korståg mot katarerna.

 

"Tuez-les tous, Dieu reconnaitra les siens" yttrades vid belägringen av Béziers i södra Frankrike 1209. 

 

Titeln kan också associera till texter ur Bibeln och Koranen. Eller till heavy-metal-bandet Metallicas debutalbum "Kill´ Em All" från 1983.

 

Extremister lär kunna förflytta sig relativt enkelt från den ena ytterligheten till den andra. Det är inte budskapet eller "övertygelsen" i sig som är kärnan, utan något annat. Bachin menar, enligt fliktexten, att en av litteraturens uppgifter är att öppna upp kulturer för varandra. 

 

Ulla

 

 

 

Promenad genom tysta och folktomma parker. Isen har regnat bort och med den halkrisken. En klar fördel.

Resterna från nattens fyrverkeriorgier ligger strödda.

 

En stor röd katt vaktar sin garageuppfart. Att nyårsnatten är avklarad ännu en gång känns också som en fördel. För katten och den ser nöjd ut men hälsar inte.

 

Ett blygt januariljus letar sig fram, tänder fågelljud i snåren och lockar ett vattendrag att porla som om det vore vår.

 

Det är det förvisso inte, men ljuset är här och våren är någonstans på väg. Hit!

 

Må det bli ett gott år!

 

Ulla

Han har musikaliska titlar på sina böcker, Peter Fröberg Idling. Hans förra bok var "Pol Pots leende", ett reportage från Kambodja som han fick mycket pris för. Jag kom förbi på bokmässan, han stod i en monter och blev intervjuad och jag fastnade för det försynta, för allvaret och hans sökande attityd. 

 

"Sång till den storm som ska komma" är hans första roman och den utspelar sig i Kambodja under en månad - augusti-september 1955. Det är en fantasi, men den bygger på omsorgsfull research och en av huvudpersonerna är en ung man som så småningom ska ta sig namnet Pol Pot. Det är alltså ännu en bok i den genre som rör sig fritt mellan dikt och verklighet och som jag inte tycker är oproblematisk. Jag tycker ändå att den här berättelsen  har något viktigt att säga oss idag.

 

Fröberg Idling beskriver ett samhälle som nyligen gjort sig fritt från kolonialmakten Frankrike och som ska hålla sitt första "fria" val. Vid makten sitter prins Sihanouk men oppositionen från dels kommunisterna dels en mer "socialdemokratisk" reformistisk falang är stark. Sihanouk manövrerar, fängslar och förtalar reformisternas ledare och manipulerar valresultatet. Den unge Pol Pot arbetar för reformisterna samtidigt som han har hemliga kontakter med kommunisterna.

 

Berättelsen blir en ruggig beskrivning av de krafter som är verksamma i det vakuum som uppstår när en förtryckare har störtats och drömmen om ett bättre samhälle gror i breda samhällslager. Maktkampen tar vid, frihetsdrömmarna exploateras och det nya förtrycket går inte att skilja från det gamla. Parallellerna mellan Kambodja 1955 och Norra Afrika idag är många och smärtsamma att dra.

 

Boken har blivit nominerad till Augustpriset i år.

 

Ulla

Signor Silvio, hur står det till? Är du lite trött? Har du tagit illa upp för att du dömts till 4 års fängelse? Inte ska du vara lessen. Det är cirka 23dje gången du varit åtalad och första gången du döms. Det gör inte många om.

 

Du är skicklig. Du har många som gör som du vill. Du hade ju inte tänkt att det skulle komma fram när du och dina kompisar på Fininvest köpte och sålde och sålde återigen de där programmen från Mediaset. Det blev ju pengar. Miljarder, noga räknat. Svarta. Kolsvarta. Det är därför du dömts, ser du.

 

Så när du nu protesterar och säger att hela domarkåren är emot dig så tar du väl i, ändå. Du slår lite ur ett underläge, ser du. Det ser inte bra ut. Då låter det bättre det du sa igår, att du känner det som en plikt att stanna i politiken. Det är stake i det yttrandet. Politiska poäng. Mer av sånt, ska du se. Du om någon brukar ju göra bella figura.

 

Men om du skulle komma i den osannolika situationen ändå, att du skulle behöva sitta i fängelse. Det behöver inte vara alldeles bortkastad tid. Du kan mejla oss här ute så ska vi fortsätta fixa det du vill. Vi ska stå vid din sida. Och maten kan du köpa från signor Problematico i Amalfi eller den där fina tavola calda´n i Palermo, du vet. De flyger in maten åt dig om du vill.

 

Och sen är det en sak du kommer att överraskas av; det finns snygga unga damer på fängelset. Jag menar inte de intagna då, utan damerna som besöker, som vill träffa dig. Vi kan slussa dem till dig. Och du får ju permisson, Silvio. Tänk bara på en sån sak. Permission då du kan agera.

 

Du kan lita på oss. Vi gör allt för dig.

 

Förmedlat från hemliga avsändare genom Annagreta