Brott och brott
Tidningarna är fulla av nyheter om brott, det ena mer fasansfullt än det andra. Rubriksättarna anstränger sig att fånga intresse med groteska detaljer. Texterna följer mönster som verkar fastlagda på förhand. Spelet mellan förövare och offer är iscensatt och de olika aktörerna lägger ut sina brickor på det mediala spelbordet. Matchen har börjat. Vi förfasar oss och allt blir mer och mer obegripligt.
Vad ligger bakom de tragedier som vi läser om? Det får vi nästan aldrig veta. Det mallade sättet att rapportera lämnar oss i okunniget. Och det man inte förstår, det har man anledning att frukta. Vår rädsla växer.
Det här blir uppenbart för mig när jag läser boken "Brott" av den tyske advokaten Ferdinand von Schirach. Det är en bok som jag inte sökt upp själv, deckargenren finns rätt långt ner på min prioriteringslista. Det är min dotter, som arbetar som advokat, som satt den i händerna på mig. Hon har nog tröttnat på de schablonföreställningar och den okunnighet som hon möter hos mig och många andra.
von Schirach är en utmärkt guide för den som vill nå ökad förståelse och kika bakom kulisserna. Han utgår från fall han mött i sin yrkesverksamhet som försvarsadvokat i Berlin. Han berättar enkelt och rättframt om människor som är förövare eller offer – eller bådadera på samma gång. Man får en inblick i hur rättssystemet fungerar och de svart-vita, skrämmande mediebilderna förbyts i en komplicerad väv av händelser och öden.
Paradoxalt nog minskar obegripligheten i samma takt som komplexiteten ökar. Trollen spricker.
Ulla
Jag gråter med Jonas Hassen Khemiri
"Play" är en ovanlig film. Den oroar, den vill inte lämna mig, frågorna hopar sig. Jonas Hassen Khemiri fann 47 skäl till tårar efter att ha sett den (DN 18 november).
Filmen bygger på ett rättsfall i Göteborg och miljöerna är bekanta: köpcentret på Frölunda torg, Linnégatan, Slottsskogen. Mycket utspelar sig på spårvagnen. Fem färgade killar från den fattiga förorten "kidnappar" tre killar från den rika förorten för att ta deras mobiltelefoner.
Det blir en märklig katt-och-råtta-lek där Ruben Östlund lyckas utvinna starka och skiftande spänningar i ett osymmetriskt relationsdrama. Tempot är långsamt och bilderna etsar sig fast i minnet. Man får Roy Andersson i tankarna. Bilderna blir som tavlor, där motivet rör sig. Man blir starkt medveten om att dessa tavlor har en kraftig ram. Den stänger inne. Det kan handla om spårvagnen med sin kontrollerade dörrstängning eller de samhällsmekanismer som delar in människor i klasser eller raser och tilldelar dem roller i livet. Och vuxna som varken ser eller hör.
Det finns en parallell till spårvagnen och det är snabbtåget mellan Malmö och Göteborg. Modernt, svalt och tyst glider det genom landskapet och tågpersonalen har nitisk omsorg om passagerarnas säkerhet. Inget bagage får avvika från den standard som säkerställer fri passage genom vagnar och dörrar. En särskild berättelse tar form i anslutnng till ett bagage med avvikande mått, jag ska inte avslöja vad, men det finns säkert en symbolik där också.
Det här tåget, som rullar mot framtiden med den välvårdade, vackra medelklassen, har inte plats för annat än ett bekvämt och alldeles individuellt nu. Barnen får åka skramlande spårvagn mot framtiden och klara sig bäst de kan. Bilder från en verklighet som finns nära.
Jag såg filmen dagen innan Khemiri publicerade sin kommentar. Han upplever filmen som rasistisk. Lite skakad tar jag del av alla de skäl han har för tårar. Jo, jag har sett alltsammans och jag har upplevt, men inte på samma sätt. Eftersom jag varken är färgad eller invandrare. Jag är genomskinlig, jag bär inte denna annorlundahetens skärva i min erfarenhet. Därför har jag sett så mycket annat och inte funnit skäl till gråt.
Khemiri visar oss något mycket viktigt med sin kommentar. Filmen är fantastisk i sig och med Khemiris kommentar kan den bli en ögonöppnare.
Så jag gråter med Jonas Hassen Khemiri och tackar honom för att han gjort mig medveten om min genomskinlighet.
Ulla
Snövit, Schneewittchen, ännu här
Är det möjligt? Blommar den fortfarande? i Uppsala? I december?
Uthålligheten är det inget fel på, hos den lilla vita rosen. Den har valt det lilla formatet hos mig, i stället för det buskiga växtsätt som beskrivs i plantskolehäftena. Kanske är min jordmån inte den bästa. Kanske var det för torrt i sommar? Eller utövar den sin rätt till personlig framtoning.
De skott den skjuter är andra än de skott som skjuts i december 2011. Idag skjuts skott ur gevär, burna på vältränade ryggar och snabbt laddade medan andan befinner sig i halsen. Små luckor i vitt faller ner om skottet hittar rätt. Den hinner först som skjuter bäst och åker fortast, märk väl i kombination.
Min ros har inte den ambitionen. Den nöjer sig med sin plats i rabatten och tar sikte på nästa vår. Då ska den använda sin nya ammunition och avfyra ett antal nya blommor. När de stått ett tag kommer det att falla ned små vita blomblad i rabatten, som bevis. En och annan förbipasserande kommer då att utbrista i små rop och kanske - vad vet jag - blåsa i små horn för att markera sin förtjusning över Snövits prestationer. Som tränare får jag då ställa mig alldeles intill och analysera av alla krafter.
Murakami (!) har skrivit en roman om sina erfarenheter av maratonlopp. Han övergick sedan till att skriva mera drömskt. Jag hängde inte med riktigt i det drömska, det var - om jag så får säga - inte riktigt min rabatt. I nästa etapp kanske han övergår till att odla sin japanska trädgård. Mycket välkrattat grus, stora intressanta stenar, några miniatyrträd och några vita rosor. Skön skugga och en vattenspegel. Jag unnar honom detta efter alla utflykter över broar som inte finns och i rum som undflyr fantasin.
Det mörknar ute. I TV analyseras skidskytteresultatet. Min ros står kvar därute och min katt ligger hoprullad i tystnaden.
Annagreta
