nuheter

Sitter i skuggan under träden i Törnskogen. Här uppe blåser vinden i träden och jag tycker att jag håller huvudet kallt. Men jag ser hettan krypa över gräset där nere där inget skyddar mot den vita solen.
Tänker på kölden som knäckte allt och alla i vintras, också klätterrosorna som nu tynar mot husväggarna. Plötsligt glider en skimrande brunvit skönhet fram runt husknuten. Tyst och stilla närmar den sig de sista rosorna och börjar äta.
– Jaså är det du som är boven, tänker jag, inte den hårda kylan! Jag går in och hämtar mobilkameran, försöker fokusera rådjuret men ser inget. Det bruna blandas med det gröna. Hon tittar på mig en stund, går sen en liten bit ner i slänten som för att ge mig en ny möjlighet. Fortfarande kan jag i linsen inte urskilja henne mot allt det gröna. Till slut glider hon stilla i väg, som en hägring.

/Barbro

Nu har astronomer observerat en jättestor stjärna, till på köpet i vår granngalax, Stora Magellanska Molnet. Den heter R136a1, och är tyngre än alla andra stjärnor man hittills upptäckt. Dess massa är 265 gånger solens massa. Den är också ganska gammal, med rymdmått mätt, dvs medelålders, säger forskarna som samsats om denna upptäckt i ett kamratskap mellan tyskar, engelsmän och malajer.

Denna stjärna har gått ned i vikt. Den magrar nämligen med tiden.

Det visar sig att somliga stjärnor blir för små för att kallas stjärnor längre. Då kallas dom "misslyckade stjärnor" eller "bruna dvärgar".

Av de kortfattade kommentarerna i rapporterna att döma ska vi vara glada att den inte ligger närmare. Om den låg där vi har vår sol skulle jorden snurra väldigt snabbt runt solen, - året skulle krympa till tre veckor, tror forskarna. Den skulle lysa oerhört starkt i ultraviolett ljus och snabbt göra livet här på vår planet helt omöjligt.

Ja, det är inte var dag en stjärna "föds". Forskarna kallar den "en monsterstjärna" och tror att den slagit alla möjliga rekord. Det är bara att gratulera upptäckarna.

Annagreta

Högsommar. Värmen briserar. Vid stranden stiger ljuden från barnen som skrattande kastar sig i vattnet, njuter av svalkan. Sommar, bad och barn hör ihop. När allt är som det ska. Men läser om en liten pojke på utflykt med dagis. Han hittades på botten av den djupa delen av simbassängen. Han kunde inte simma. Sedan följer en uppräkning av hur stor del av barnen i dagens samhälle som inte kan simma.

Jag påminns om när jag som fjortonåring besökte min vän Agneta på Eskö i skärgården. Den gången då jag fick en utskällning som jag väl aldrig fått vare sig förr eller senare. Utanför den lilla ön gick farleden med stora båtar på väg österut. Vi hade läst om kanalsimmerskan, hon som ensam korsade kanalen mellan Frankrike och England. Vi inspirerades att göra om bravaden över vår egen kanal, farleden. Utan att säga något till någon vuxen smörjde vi in oss med olja och startade simningen. På andra sidan vattnet bodde vår kompis Disa. Vi hade bestämt att vi bara skulle tuscha hennes brygga med handen och sedan omedelbart vända tillbaka. Vi simmade lugnt och säkert. Ingen båt i sikte förrän vi började närma oss vår egen strand. Då såg vi en båt som körde rakt mot oss i vildsint fart. Det var Agnetas mormor och morbror som utan ett ord drog upp oss i båten. Men när vi kommit i land fick vi höra vad de tyckte om vårt tilltag. – Omdömeslöst! Vansinnigt! Aldrig mer!
Det räcker inte att kunna simma för att göra det rätta.
/Barbro

Det är en besynnerlig blandning, mitt "upplägg" idag. Jag har beställt en intressant bok om Frank Oppenheimer som jag nu slukar. Den handlar till en början om tillkomsten av atombomben, och termometern vid mitt fönster har passerat trettitvågradersstrecket.

Denne egensinniga fysiker arbetade först tillsammans med sin bror Robert på Manhattanprojektet, som utvecklade atombomben. Det var den ultimata beställningen, fysiker hämtades från när och fjärran, till slut kom resultatet och Truman beslöt bomba Japan - med kända effekter och outhärdlig förödelse. Många fysikers varningar hade förblivit ohörda.

Efter detta kom Frank O att ägna sitt liv åt naturvetenskaplig folkbildning, framför allt skapade han den mönsterbildande institutionen Exploratorium i San Fransisco. En djupt engagerad folkbildare, en särling, en vänlig själ och en arg kritiker av rasdiskrimineringen. En komplicerad begåvning som gillade experimentet, handlingen och konstruktionen, naturens lagar.

Jag träffade denna man vid mitt besök 1981 på Exploratorium, han gick med käpp och var vänligt intresserad av mina frågor. Det var slående vilken värme han omgavs med, alla medarbetare behandlade honom som en gammaldags läromästare, med vördnad. Jag var mycket impad av farbrorn, och hans enorma skapelse, omtalad och hyllad över hela den pedagogiska världen. Hans storvuxna svarta hund ingav mig också respekt, den verkade lyda sin husses minsta vink och låg skrämmande nära mig i det trånga kontorsrummet dit jag visades in för att få träffa Oppenheimer.

Just när termometern kokar hinner jag till kapitlet där bomben testades för första gången.
Hettan spred sig, ljuset var starkare än något man känt till tidigare, och gräset på stäppen förvandlades till glas.

Mer om denna läsning senare.

Annagreta

Att leva med det onda man gjort. Att försöka vara som vanligt fastän man ständigt påminns om att ha skadat en annan människa. Det är vad jag funderar på efter att ha läst ”En halv gul sol” av Chimamanda Ngozi Adichie i översättning av Joakim Sundström. En episk berättelse om inbördeskriget mellan Nigeria och Biafra på 60-talet. Berättarrösten är Ugwu, en sympatisk tjänare i en rik borgarfamilj i utbrytarstaten Biafra. Mot sin vilja tvingas han in i kriget, och för att överleva även delta i en gruppvåldtäkt mot en ung flicka. Biafra kapitulerade efter tre års grymma strider med offer på båda sidorna. Eller som det heter i boken ”kriget hade inte några segrare eller förlorare.”  I berättelsen framträder många människor som är som folk är mest. Men som tvingas till för dem otänkbara handlingar för att överleva. På så sätt levandegörs en tid i Afrika fylld av starka etniska och religiösa motsättningar, präglad av människors frihetslängtan.

/Barbro

Går längs med stranden en ljuvlig sommar morgon. Där nere i kurvan ser jag en hög med kläder. Nej. När jag kommer närmre ser jag att det är människor som ligger på marken. Vad har hänt? De ligger orörliga. Utslagna!  Pojkar med militärmönstrade kläder. Helt stilla på rygg. De är alla bara på underbenen. Skor och strumpor slängda bredvid. Några har lagt skärmmössorna över ansiktena. En pojke försöker i halvdvala knåda sina fötter. I övrigt är allt stilla. Jaha, inser jag. De har varit ute på nattövning. En sista marsch för fosterlandet, en truppförflyttning till fots. Sommargrönskan sluter sig bakom dem. Nu är de, de värnpliktiga, utslagna för alltid. En epok har gått till ända.

/Barbro