nuheter

Salig i åminnelse har han fått vila, Publius Ovidius Naso, den store romerske skalden med den stora näsan. Som latinstudent försökte man tränga igenom och få ordning i hans avancerade ordflätor, med varierande resultat. Han tillhör ändå de mer roande - om man jämför med Caesars galliska krig var han ju helt OK. Men i decennier har jag glömt honom, trots hans Metamorfoser, hans Ars amandi och Pyramus och Thisbe. Så dyker han upp under en resa genom is på Östersjön.

 

Det är en s k författarresa anordnad av tidningen Vi, det var Theodor Kallifatides som förmedlade kontakten  och jag blir oväntat upprymd. I sin senaste bok, "Brev till min dotter", låter Kallifatides oss gå i exil tillsammans med den romerske diktaren. Han har blivit förvisad av kejsaren för sina erotiska dikters skull och förs till en avlägsen plats vid Svarta Havet. Det är  alltså en bok om en mans exil. Ovidius´ ? Kallifatides´ ? Det vet man inte. I varje fall blir det läge att låta den klassiska kulturen, den grekisk-romerska, möta barbarerna i Tomis vid Svarta Havet. 

 

Det blir lite skruvat när Ovidius konfronteras med barbarernas midsommarfirande (med små grodor och allt) och de vackra, långbenta och frigjorda kvinnorna. Till slut kommer han att älska dessa barbarers språk mer än latinet, dricker brännvin och skriver om fiskarnas liv. Bara för att stå inför ännu en exil: den att trots allt vara en främling. När han givit upp sin romerska tillhörighet, när han gått så långt det är möjligt för att bli en av dem, finner han sig ändå helt ensam. Någonstans hör han "kom inte hit och ta vårt språk ifrån oss!"; "vårt språk är vårt, du använder det mästerligt, men ditt är det inte!". Typ. 

 

På bokens sista sidor öppnar Kallifatides denna avgrund. En åldrad exilförfattares stora sorg. 

En sorg som trots allt är möjlig att dela med en romersk skald som förblivit levande i mer än tusen år.

 

Ulla