nuheter

 

Eva Franchell har skrivit två böcker som är samtidshistoria; först "Väninnan", och nu "Partiet. En olycklig kärlekshistoria". Hon berättar inifrån politikens gömslen, och hon gör det bra. Det som händer och sägs i politiken har ju betydelse, olika mycket visserligen, men betydelse. Det inre politiska livet tål att skildras.

 

Berättelsen görs naturligtvis med en och annan författarsynpunkt, konstigt vore det annars med tanke på Franchells politiska yrkesbana och erfarenheter. Men hon är uppfriskande neutral i frågor som kunnat hysa mången hyllningsfras - eller förkastelsedom. Hon rör sig i den politiska hetluften, och hon är varm i kläderna.

Det övergripande syftet med boken får antas vara att skildra bekymren inom det socaldemokratiska partiet, och dessa bekymmer är inte sällan interna.

 

En av styrkorna i boken är hennes klarsyn när det gäller kvinnor i politiken och deras villkor, och då menar jag framför allt de finstilta knappt synliga villkoren. Hon slår fast att kvinnor som lämnat de högklackade skornas tid bakom sig, dvs fyllt femtio år, kan hälsa hem; de har ingen chans i den hårda politiska karriärkampen. Hon exemplifierar detta med Mona Sahlin och Maud Olofsson,  som hann nå dit innan det tog slut. Säger inte detta rätt mycket om den maskulina atmosfären i de högre maktlagren?

 

Lika direkt är Franchell när hon iakttar kampen om gunst och poster, hon har förmågan att inte förklara sig mer än nödvändigt; fakta får tala. Hon gör en skarp skildring av hoppen från höga socialdemokratiska poster till välfärdssbolagens styrelser och de ökande samarbetat under täcket kors och tvärs i maktens korridorer.

Lobbyisterna främjas av denna utveckling.

 

Journalisten Eva Franchells bok är samtidshistoria. Den är öppen och ärlig, och oberoende. Det är skarpt av henne att skriva denna bok vid sidan av sitt arbete på Aftonbladet.

 

Min vippvallmo (bilden) vissnar snart, men den kommer tillbaka nästa år.

 

Annagreta

 

.