nuheter

I höstas råkade jag av en händelse sätta på radion när de höll på att läsa "Utrensning" av Sofi Oksanen. Sen var jag fast. På förmiddagarna satt jag som klistrad vid radion och missade inte något av de avsnitt som följde.

Orden sög mig fast vid en berättelse som inte lämnade mig. Den gamla gumman Aliide som sedan åratal bor ensam i sin stuga i Estland. Som sovjetmedlöpare är hon hatad och avskydd av sina grannar. Det är nu tidigt 90-tal i ett självständigt Estland. Men skuld och skam sitter i väggarna. Många har likt henne drivits till sådana val i livet att det knappast är värt att leva.

Allt upprepar sig. Kriget är slut, landet är inte längre ockuperat. Men nya stövlar trampar och nya former av våld uppträder. Aliides unga släkting Zara kommer till henne, på flykt undan rysk maffia och människohandel. Det handlar om kvinnors utsatthet och berättelsen växlar mellan olika tidsplan. Det finns många bottnar. Hur kan vi överleva historien? Hur rensa bort skuld och svek och gå vidare?

När jag ser pjäsen på Stadsteatern blir jag länge sittande. Tänker att ibland måste vi kunna ljuga för att orka leva med oss själva.

Barbro