Vilken konfekt blir jag lurad på?
Ulla skriver om skratt som fastnar i halsen efter att hon sett pjäsen om skolans värld. Samma halsproblem hade jag också efter att ha sett "Sista dansen" på Stockholms Stadsteater i höstas. Den visade upp gamla människor på hemmet, men varför skrattade vi? Egentligen var det ju inte roligt.
Sakta, eftersom pjäsen fortgick, började jag tycka att pjäsen saknade all originalitet, allt som kunde kallas dramakvalitet. Den radade upp en knippe lättköpta schablonbilder av gamla människor; en gaggig, en karltokig, en glömsk, en tillrättavisande... Ingen fördjupning, ingen personlighet hade en intressant bakgrund, allt som hände var förutsägbart, - och lagom ytligt utlämnande så att vi skulle skratta. (OBS jag har ingenting emot humor.)
Varför var då kritiken så artig? Varför skrevs det att pjäsen var bra? Det räcker ju inte att skådespelarna lyckades blåsa liv i en och annan rad. Kravet på bra teater måste ställas högre. God underhållning är väl ändå inte ytliga sketcher på gamla människors bekostnad? Vardagen på hemmet måste kunna innehålla intressanta livsöden, skarpt drabbande erfarenheter, kloka kommentarer om det liv som levdes förr och som levs idag. Möten som berättar något vi inte visste förut. Det var sådant jag hade hoppats få uppleva av Mannheimers pjäs. Nu var det som om Mannheimer skummat på äldrevårdens yta, kanske av rädsla.
Det finns garanterat mera stoff och drama under denna yta. Synd på en intressant idé; kanske var det svårt för kritikerna att bortse från det blotta faktum att pjäsen tagit sig an en angelägen verklighet? Varför kritisera, när nu äntligen Mannheimer gripit tag i äldrevården? Varför klaga, varför inte skratta och va´ glad?
Kan det vara så enkelt som att gamla människor saknar status, när det kommer till kritan? Det var i alla fall den känsla jag fick efter att ha sett Sista dansen.
Annagreta
Sakta, eftersom pjäsen fortgick, började jag tycka att pjäsen saknade all originalitet, allt som kunde kallas dramakvalitet. Den radade upp en knippe lättköpta schablonbilder av gamla människor; en gaggig, en karltokig, en glömsk, en tillrättavisande... Ingen fördjupning, ingen personlighet hade en intressant bakgrund, allt som hände var förutsägbart, - och lagom ytligt utlämnande så att vi skulle skratta. (OBS jag har ingenting emot humor.)
Varför var då kritiken så artig? Varför skrevs det att pjäsen var bra? Det räcker ju inte att skådespelarna lyckades blåsa liv i en och annan rad. Kravet på bra teater måste ställas högre. God underhållning är väl ändå inte ytliga sketcher på gamla människors bekostnad? Vardagen på hemmet måste kunna innehålla intressanta livsöden, skarpt drabbande erfarenheter, kloka kommentarer om det liv som levdes förr och som levs idag. Möten som berättar något vi inte visste förut. Det var sådant jag hade hoppats få uppleva av Mannheimers pjäs. Nu var det som om Mannheimer skummat på äldrevårdens yta, kanske av rädsla.
Det finns garanterat mera stoff och drama under denna yta. Synd på en intressant idé; kanske var det svårt för kritikerna att bortse från det blotta faktum att pjäsen tagit sig an en angelägen verklighet? Varför kritisera, när nu äntligen Mannheimer gripit tag i äldrevården? Varför klaga, varför inte skratta och va´ glad?
Kan det vara så enkelt som att gamla människor saknar status, när det kommer till kritan? Det var i alla fall den känsla jag fick efter att ha sett Sista dansen.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
