nuheter

Nu är det vitt, gnistrande vitt överallt. Marken täcks av nyfallen snö. Trädens grenar är ciselerade av frosten och lyser i det stigande morgonljuset. Klädd i allt varmt som hittats i garderobens skrymslen kan jag i skydd från kylan sträcka ut på min dagliga promenad. Det är andlöst tyst. Ännu för tidigt för att staden ska ha hunnit vakna.

                   
Sikten mot vattnet är utan gräns. Ytan värjer sig fortfarande mot istäcket. Det är tomt och tyst.

                     
Ulla skriver om tomheten som kommer i svängning. Det som framkallar den lilla skälvningen i våra hjärtan. Minnen som kommer upp till ytan.

Som barn bodde jag ofta på somrarna hos mormor och morfar i Bysjön, en liten by i Ådalen. Ångermanälven delar sig i många vikar och småsjöar, där vattnet ständigt strömmar. Vi bodde i husen på slänten ovanför. Efterhand som dagen övergick i kväll, och andra ljud tystnade, hördes bruset från sjön starkare.De sommarkvällarna glömmer jag aldrig. Det mörknade. Färgerna på himlen framträdde allt starkare innan de sakta försvann vid horisonten. Björkarnas trädkronor slöt sig kring husen. Man kunde knappt skönja stigen till ladugården och torrdasset. Från skogen hördes det svaga suset av dunkla ljud. Köksfönstret lyste varmt när man vände åter.

Barbro