nuheter

Tomheten råkar inte alltid i svängning. Ibland står den alldeles stilla. Som i Dramatens uppsättning av Jon Fosses En sommardag. I och för sig är det väl ett konststycke att skapa denna totala brist på spänning. Men var det meningen? Inte minsta chans för entropin att komma igång, för här var allt fastfruset och kontrollerat från början. Det blev väldigt tråkigt.
Kommer att tänka på Pinter, en mästare i att gestalta vacuum. Födelsedagsfesten, eller Födelsedagskalaset, som den hette på Stadsteatern i våras. Ock kollar som jämförelse mina anteckningar från då:
Ett förbryllande stycke teater, man förstår ingenting. Den vardagliga dialogen. De enkla orden. Skådespelarna kliver på dem som på nattgammal is. Varje steg, varje stavelse kan brista. Rädslan att falla ner i avgrunden sprider sig till publiken. Även de enklaste fraser, som "står det något intressant i tidningen?" blir skrämmande. Varje ord kan rymma en katastrof, och när förklaringarna till oförklarliga händelser inte kommer - katastroforden uteblir - då blir varje vardagsord laddat med ogripbar betydelse.
Hos Pinter blir själva tillvaron osäkrad. Men den lever och den överraskar. Fosse vill också visa oss existensens bräcklighet. Men här blir det dött och ointressant.
Tomheten är såkklart en stor sak. Men utan entropi inget liv. Då vissnar även tomheten bort.