nuheter

Högsommar. Värmen briserar. Vid stranden stiger ljuden från barnen som skrattande kastar sig i vattnet, njuter av svalkan. Sommar, bad och barn hör ihop. När allt är som det ska. Men läser om en liten pojke på utflykt med dagis. Han hittades på botten av den djupa delen av simbassängen. Han kunde inte simma. Sedan följer en uppräkning av hur stor del av barnen i dagens samhälle som inte kan simma.

Jag påminns om när jag som fjortonåring besökte min vän Agneta på Eskö i skärgården. Den gången då jag fick en utskällning som jag väl aldrig fått vare sig förr eller senare. Utanför den lilla ön gick farleden med stora båtar på väg österut. Vi hade läst om kanalsimmerskan, hon som ensam korsade kanalen mellan Frankrike och England. Vi inspirerades att göra om bravaden över vår egen kanal, farleden. Utan att säga något till någon vuxen smörjde vi in oss med olja och startade simningen. På andra sidan vattnet bodde vår kompis Disa. Vi hade bestämt att vi bara skulle tuscha hennes brygga med handen och sedan omedelbart vända tillbaka. Vi simmade lugnt och säkert. Ingen båt i sikte förrän vi började närma oss vår egen strand. Då såg vi en båt som körde rakt mot oss i vildsint fart. Det var Agnetas mormor och morbror som utan ett ord drog upp oss i båten. Men när vi kommit i land fick vi höra vad de tyckte om vårt tilltag. – Omdömeslöst! Vansinnigt! Aldrig mer!
Det räcker inte att kunna simma för att göra det rätta.
/Barbro