Tomheten råkade i svängning ...
"...Är då sägnen förgäves, att en gång ur Linos-klagan
vågade ursprungsmusik bryta förstelningens bann;
... tomheten råkade
i den svängnign som nu oss hänrycker, hjälper, ger tröst."
(Rilke. Duinoelegierna i tolkning av Erik Lindegren)
"... das Leere in jene Schwingung geriet, die uns hinreisst und tröstet und hilft."
Om ursprungsmusik som bryter "förstelningens bann".
Duinoelegierna (eller Duineser Elegien - om man ska vara noga) ges ut i ny översättning och forskare i Cern har "fångat" en mikrosekunds antimateria. Varför associerar jag dessa nuheter till varandra? Som om det fanns ett samband.
Det har jag svårt att förklara, men något är det. De svindlande perspektiven? Att det är svårt att förstå men att man ändå inte kan låta bli att tänka på det?
Hur kan tomheten råka i svängning? Mejlade Pär ( min son, tillika fysiker) och bad om FÖRKLARING!! Jo, straxt efter Big Bang expanderade universum så fort att de extremt små kvantfluktuationerna från totalt vakuum tänjdes ut och förstorades. På så sätt blev massa ojämnt fördelad i universum. Detta är förklaringen till entropiökningen. Som i sin tur är förutsättningen för liv. Utan entropiökning inget liv, för då står allt stilla. Berättar Pär.
Jaha, då vet man det!? Dagens forskning styrker i något avseende Rilkes poetiska bilder, det fattar jag. Hur antimaterien kommer in i det hela vågar jag inte ens fråga om.
Hur det nu hänger ihop med tomheten och antimaterien: Rilke öppnar ett gigantiskt fält för poesin - en konstart med kosmiska pretentioner. Man kommer naturligtvis också att tänka på Martinsson och Aniara.
Duineser Elegien kom ut samma år (1922) som TS Eliots The Waste Land. Två epokgörande verk samma år. Och så olika. Eliots undergångsvärld. Rilke om livets och världens förvandling. Han drevs av en vilja att söka avvinna tingen och händelserna deras inre hemligheter. Och detta sker i en ständig rörelse (entropi?; grekiska, en=i, in och tropé =omvandling; "i omvandling").
Rilke anger som sin uppgift i livet "att i människornas hjärtan bana väg för dessa ömtåliga, mystiska, skälvande förvandlingar". Han fördjupar sig i varandets natur, där han finner att allt skeende ingår i ett enda sammanhängande helt.
Konst, målande, musik, teater, ord... allt detta som framkallar den lilla skälvningen i våra hjärtan, tomheten råkar i svängning och vips börjar entropin jobba och liv uppstår...
Han har ett par rader, Rilke, som jag också har fastnat för och inte kan släppa:
...Ein jeder Engel ist schrecklich...
das Schöne ist nichts als des Schrecklichen Anfang,
den wir doch grade ertragen...
"... det sköna är blott det förfärandes början, gränsen för vad vi uthärdar, och vi beundrar det så, för att det upphöjt försmår att oss förgöra. Förfärande är var ängel."
vågade ursprungsmusik bryta förstelningens bann;
... tomheten råkade
i den svängnign som nu oss hänrycker, hjälper, ger tröst."
(Rilke. Duinoelegierna i tolkning av Erik Lindegren)
"... das Leere in jene Schwingung geriet, die uns hinreisst und tröstet und hilft."
Om ursprungsmusik som bryter "förstelningens bann".
Duinoelegierna (eller Duineser Elegien - om man ska vara noga) ges ut i ny översättning och forskare i Cern har "fångat" en mikrosekunds antimateria. Varför associerar jag dessa nuheter till varandra? Som om det fanns ett samband.
Det har jag svårt att förklara, men något är det. De svindlande perspektiven? Att det är svårt att förstå men att man ändå inte kan låta bli att tänka på det?
Hur kan tomheten råka i svängning? Mejlade Pär ( min son, tillika fysiker) och bad om FÖRKLARING!! Jo, straxt efter Big Bang expanderade universum så fort att de extremt små kvantfluktuationerna från totalt vakuum tänjdes ut och förstorades. På så sätt blev massa ojämnt fördelad i universum. Detta är förklaringen till entropiökningen. Som i sin tur är förutsättningen för liv. Utan entropiökning inget liv, för då står allt stilla. Berättar Pär.
Jaha, då vet man det!? Dagens forskning styrker i något avseende Rilkes poetiska bilder, det fattar jag. Hur antimaterien kommer in i det hela vågar jag inte ens fråga om.
Hur det nu hänger ihop med tomheten och antimaterien: Rilke öppnar ett gigantiskt fält för poesin - en konstart med kosmiska pretentioner. Man kommer naturligtvis också att tänka på Martinsson och Aniara.
Duineser Elegien kom ut samma år (1922) som TS Eliots The Waste Land. Två epokgörande verk samma år. Och så olika. Eliots undergångsvärld. Rilke om livets och världens förvandling. Han drevs av en vilja att söka avvinna tingen och händelserna deras inre hemligheter. Och detta sker i en ständig rörelse (entropi?; grekiska, en=i, in och tropé =omvandling; "i omvandling").
Rilke anger som sin uppgift i livet "att i människornas hjärtan bana väg för dessa ömtåliga, mystiska, skälvande förvandlingar". Han fördjupar sig i varandets natur, där han finner att allt skeende ingår i ett enda sammanhängande helt.
Konst, målande, musik, teater, ord... allt detta som framkallar den lilla skälvningen i våra hjärtan, tomheten råkar i svängning och vips börjar entropin jobba och liv uppstår...
Han har ett par rader, Rilke, som jag också har fastnat för och inte kan släppa:
...Ein jeder Engel ist schrecklich...
das Schöne ist nichts als des Schrecklichen Anfang,
den wir doch grade ertragen...
"... det sköna är blott det förfärandes början, gränsen för vad vi uthärdar, och vi beundrar det så, för att det upphöjt försmår att oss förgöra. Förfärande är var ängel."
Kommentarer
Trackback
