nuheter

Barbro skriver och citerar Ernst Billgren, att "hellre sant än bra" när det gäller bildkonst. Det är ett provocerande påstående. Jag tycker att osäkerhet också kan vara en kvalitet i bildkonsten. Sanningen i en bild kan - som jag ser det - ligga långt bortom själva ytan. Hur blir det förresten om man tillämpar tesen på litteratur? Och på fotografi?
Men han säger också att man bör försöka skapa och sedan tycka att det är bra. Som om inte den attityden redan var gällande? Väldigt ofta?

Sakprosan, eller non-fiction, som det heter på engelska, håller sig till bevisade påståenden och händelser och siffror. Språket avgör ofta om det blir "bra". Framställningen är personlig. Författaren bär ansvaret för om det blir läst eller inte. Sanna bör de framförda fakta i alla händelser försöka vara.

Fiktionen har sin egen plattform att värna om. Den är fri åt alla håll, öppnar ständigt nya vinklar. Sann ibland, för läsaren. Bra i samma ögonblick. Bedömningen blir personlig.

Fotografiet lever sitt eget liv i sammanhanget. Sant foto kanske är viktigare än "bra", dvs man kan uppskatta fotografiets dokumentation utan att uppleva bilden som "bra". Vi får se det vi inte sett eller visste. Sen kan en "bra" bild antyda saker, öppna frågor och dölja sanningar. Experimentellt foto tar för sig mer och mer, och uppfattas allt oftare som konst. En intressant symbios mellan sant och bra syns ofta där.

Jag undrar lite om Billgren, boken har jag inte läst, men den tycks rymma en tillåtande attityd till konsten. Framför allt är det bra att konstbegreppet blir lite demokratiserat, diskuterat och öppnat på glänt. I alla former.

Alltsedan jag såg en alltigenom ful Billgrenmålning av en stackars märklig räv har jag fascinerats av fenomenet E Billgren. Jag bestämde då att det var dålig konst. Men nu inser jag att E Billgren antagligen har en sann räv bakom örat, så då får jag väl ompröva min hårda dom.

Annagreta