nuheter

Aki Kaurismäkis film Mannen från Le Havre toppar flera tyckares topplistor i veckan som gick. Jag håller med, men överraskas av hur jag hakar upp mig på att Nicholas Wennö i fredagens DN karakteriserar filmen som sentimental. "Sentimental, sympatisk och samhällskritisk saga", skriver han. För mig är sentimentalitet definitivt inget som jag förknippar med topplistor. Det är riktigt dåligt, sliskigt och tröttsamt. Som sirap. Den här finsk-franska produktionen berör. Den där förmågan att skildra riktiga människor, hela och sammansatta, det blir man faktiskt lite tagen av. Man närmar sig ämnet utan pekpinnar och förutfattade meningar som det tycks, annat än i respekten för själva människovärdigheten. Samhällskritiken finns där, men även i den delen är bilden problematiserad. Den småputtriga gemytligheten mellan de slitna människorna i det slitna kvarteret är väl en eftergift åt publiken och en idealiserad fransk esprit, men det alldeles självklara när det gäller att ställa upp och hjälpa varandra när det kniper, känns äkta. OK, filmen är känslosam. Den berör och fortfarande skaver ordet sentimental. Etymologiskt kommer ordet från latinets sentire, som betyder känna. Det visar sig ha haft olika betydelser i svenskan genom tiderna. "Reflekterande över sin själ" kan man finna i slutet av 1700-talet. För romantikerna var bristen på sentimentalitet ett allvarligt karaktärsfel. Kanske handlar det här skavet om att en betydelseförskjutning är på gång. Det är en generationsfråga, helt enkelt. Ordet sentimental är på väg att förlora sin pejorativa klang. Och vad betyder det?? Funderar Ulla