Toleransen och maktmänniskans säkerhetszon
Ulla skriver om Susan Faludis analys av den amerikanska mannen och hur han behandlas. Han har det inte lätt, han är sviken och utnyttjad, utnyttjad och sviken på nytt. Särskilt efter krigsinsatserna, kända exempel är den bristande förståelsen för krigsveteranernas svåra posttrauman och sjukdomar.
Likadana könsbundna fenomen finns också här i Europa, särskilt tydliga är de i de bergfasta ryska traditionerna. Men det finns också ett annat fenomen i männens Europa som bär åt ett annat håll, åtminstone vid en första anblick. Det är den könsbundna toleransen.
Länge var Berlusconi samlingsbegreppet i det sammanhanget. Han blev alltmer oövervinnerlig som maktmänniska, och visste utnyttja det. Han levde som en romersk kejsare. Övergrepp av olika slag, lagbrott, korruption, kvinnoaffärer, utnyttjande av minderåriga, etc. Han hade ett mänskligt försvarsnät, byggt på beroenden och makt. Och samhällets maskineri (inte att förväxla med människorna) såg ut att rycka på axlarna. En tolerans som ser ut som ett gillande, men i själva verket är uppgivenhet. Inte ens när han överskridit det anständigas gräns gentemot kvinnor och kvinnors kroppar gick det att komma åt honom rättsligt.
Tidningsgurun Murdoch kör sitt mediarike genom korruption, med hjälp av läckor och telefonavlyssning. Han lägger visserligen ned en och annan tidning för att lufta sitt klädsamma samvete, men verksamheten fortsätter, och han är fortfarande en maktfaktor att räkna med, inte minst på Downing Streeet 10. Han kör dit i taxi, men går in bakvägen, diskretion hederssak. Han behandlas med någotsom liknar offentlighetens tolerans - trots att övertrampen och brotten lagförs.
Det ryska presidentvalet gjordes med hjälp av valfusk. Hur mycket hade det kostat att ordna detta? Hur smal är den spång som man måste balansera på för att klara av att behålla den politiska makten? Säkerhetszonerna för makten är ibland smalare än man tror, även när en yttre tolerans verkar stötta dem. Den modiga ryska journalisten Masha Gessen skriver i sin kommande bok om den ryska makteliten; hur motståndet kvävs genom mord på ledande kritiker.
Masha Gessen tolererar inte övergreppen och brotten. De begås av maktens män. Hon låter sig inte omfattas av den generella, trötta toleransen. Hon protesterar genom att berätta vad som händer, precis som Roberto Saviano gör. Ingen av dem har någon säkerhetszon för egen del.
Annagreta
Likadana könsbundna fenomen finns också här i Europa, särskilt tydliga är de i de bergfasta ryska traditionerna. Men det finns också ett annat fenomen i männens Europa som bär åt ett annat håll, åtminstone vid en första anblick. Det är den könsbundna toleransen.
Länge var Berlusconi samlingsbegreppet i det sammanhanget. Han blev alltmer oövervinnerlig som maktmänniska, och visste utnyttja det. Han levde som en romersk kejsare. Övergrepp av olika slag, lagbrott, korruption, kvinnoaffärer, utnyttjande av minderåriga, etc. Han hade ett mänskligt försvarsnät, byggt på beroenden och makt. Och samhällets maskineri (inte att förväxla med människorna) såg ut att rycka på axlarna. En tolerans som ser ut som ett gillande, men i själva verket är uppgivenhet. Inte ens när han överskridit det anständigas gräns gentemot kvinnor och kvinnors kroppar gick det att komma åt honom rättsligt.
Tidningsgurun Murdoch kör sitt mediarike genom korruption, med hjälp av läckor och telefonavlyssning. Han lägger visserligen ned en och annan tidning för att lufta sitt klädsamma samvete, men verksamheten fortsätter, och han är fortfarande en maktfaktor att räkna med, inte minst på Downing Streeet 10. Han kör dit i taxi, men går in bakvägen, diskretion hederssak. Han behandlas med någotsom liknar offentlighetens tolerans - trots att övertrampen och brotten lagförs.
Det ryska presidentvalet gjordes med hjälp av valfusk. Hur mycket hade det kostat att ordna detta? Hur smal är den spång som man måste balansera på för att klara av att behålla den politiska makten? Säkerhetszonerna för makten är ibland smalare än man tror, även när en yttre tolerans verkar stötta dem. Den modiga ryska journalisten Masha Gessen skriver i sin kommande bok om den ryska makteliten; hur motståndet kvävs genom mord på ledande kritiker.
Masha Gessen tolererar inte övergreppen och brotten. De begås av maktens män. Hon låter sig inte omfattas av den generella, trötta toleransen. Hon protesterar genom att berätta vad som händer, precis som Roberto Saviano gör. Ingen av dem har någon säkerhetszon för egen del.
Annagreta
Kommentarer
Postat av: Ulla Björklund
Frågan om säkerhetszonerna för maktens män är verkligen intressant. Mer ljus på detta ingenmansland, som kanske inte är så stort när det kommer till kritan. Det visar sig ju att ganska stora lass kan välta för små tuvor.
Masha Gessen och Roberto Saviano vågar sina liv och är verkligen vår tids hjältar. Alla har inte det modet och den kraften.
Men att placera ut lite tuvor här och där skulle man gärna medverka
till. Hur det nu skulle gå till.
Ulla
Trackback
