nuheter

Sommarveckor med barn och barnbarn har fyllt min tid. Att leva med de små - 1,5 och 3 år - är att gå in i energifält som slukar upp. Närvarokravet är rakt och absolut. Man tvingas ut ur sina tanketofflor. Det blir friskt och starkt och utmanade. Efteråt är jag lite omtumlad men lyckligt utmattad. Det har ändå funnits lite tid för läsning. Just nu Haruki Murakamis "Kafka på stranden". Jag är helt infångad i denna japanska och flerdimensionella tankevärld, där det omöjliga blir verkligt. Orimligheterna är helt konkreta. Herr Nakatas artiga samtal med katter av olika personlighet och läggning - för att inte nämna begåvning - är till exempel givande och högst rimliga företeelser. Man blir indragen i denna värld av absurditeter. Jan Kjaerstad har idag en artikel i DN Kultur om just detta: hur Murakami drar in läsaren i en värld som borde vara science fiction, men inte upplevs som det. Kjaerstad pekar på de uppbrutna orsakssambanden. Murakami pillar på våra tankespår och växlar in oss på spår som vi inte trodde fanns. Som om det fanns en möjlighet till det omöjliga i oss själva??? För övrigt håller jag med Björn Wiman i dagens DN om att den bästa analysen av kravaller och börskris hittar man i skönlitteraturen. Det gäller också kunskap om andra kulturer och länder. Bra skönlitteratur tar med sina läsare till erfarenheter och länder. Ulla