Rökmaskiner i litteraturen - och i verkligheten
Jag läser Murakami, liksom många andra. I tidningen får han beröm för att han når andra realiteter än de vanliga, han förflyttar oss lite till vad man brukar kalla en annan dimension. Fantasin spelar honom några spratt, kunde man också säga. Och vi gillar dem. De är underhållande. Han har ett vackert språk.
Vi behöver antagligen fler dimensioner än de gamla vanliga. Trots att verkligheten överträffar dikten. Gränsöverskridanden är allt vanligare i litteraturen. Och roliga. Om det inte är fantasy i halvbarock stil är det kanske japanen Murakamis stil eller sagostilen. Vi är nu en gång för alla tillräckligt komplicerade för att gilla både det tydliga, konkreta och det otydliga, det som låter oss tänka lite extra. Med lätt svindel blir vi insvepta i dimman från författarens rökmaskin.
Ja, dessa tankar dök upp efter att jag läst Murakamis Sputnik Älskling. Den är läsvärd.
Vill man hålla sig på jorden, fast förankrad, ska man läsa Claes Ericsons Oligarkerna. Där sker visserligen ett antal gränsöverskridanden, och dimmorna sprids som ginge ett antal rökmaskiner i gång. Men det är inte som hos Murakami, jag försäkrar. Det är krass verklighet och ändå fullt med ogenomskinliga slöjor och fenomen som man i sin vildaste fantasi aldrig skulle kunna föreställa sig. De ryska "gränserna" överskrids i många dimensioner. Man får koppla på fantasin för att förstå vad som beskrivs. Författaren ska ha beröm för sin ork att försöka tränga in bakom det fördolda. Hans språk är föredömligt klart och tydligt, det är ingen lätt match att åstadkomma när materialet bjuder ett sådant komplicerat motstånd. En prestation utöver det vanliga.
Annagreta
Vi behöver antagligen fler dimensioner än de gamla vanliga. Trots att verkligheten överträffar dikten. Gränsöverskridanden är allt vanligare i litteraturen. Och roliga. Om det inte är fantasy i halvbarock stil är det kanske japanen Murakamis stil eller sagostilen. Vi är nu en gång för alla tillräckligt komplicerade för att gilla både det tydliga, konkreta och det otydliga, det som låter oss tänka lite extra. Med lätt svindel blir vi insvepta i dimman från författarens rökmaskin.
Ja, dessa tankar dök upp efter att jag läst Murakamis Sputnik Älskling. Den är läsvärd.
Vill man hålla sig på jorden, fast förankrad, ska man läsa Claes Ericsons Oligarkerna. Där sker visserligen ett antal gränsöverskridanden, och dimmorna sprids som ginge ett antal rökmaskiner i gång. Men det är inte som hos Murakami, jag försäkrar. Det är krass verklighet och ändå fullt med ogenomskinliga slöjor och fenomen som man i sin vildaste fantasi aldrig skulle kunna föreställa sig. De ryska "gränserna" överskrids i många dimensioner. Man får koppla på fantasin för att förstå vad som beskrivs. Författaren ska ha beröm för sin ork att försöka tränga in bakom det fördolda. Hans språk är föredömligt klart och tydligt, det är ingen lätt match att åstadkomma när materialet bjuder ett sådant komplicerat motstånd. En prestation utöver det vanliga.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
