"De imperfekta", en konsekvent bok
Tom Rachman har skrivit boken "De imperfekta", den ursprungliga titeln var "The Imperfectionists".
Alla personer på den tidning som utgör handlingens mötesplats är journalister utom en, som får komma med för att hon är en sån inbiten tidningsläsare. Greppet är konsekvent på många sätt. En ordentligt skildrad pressmiljö får man på köpet, och ett yrkessamlat persongalleri som alla har liknande utmaningar, i livet och i yrket. De är alla väldigt mänskliga, inte särskilt märkliga, inte särskilt skickliga, inte vackra och inte säkra på sig själva.
Rachman har fått beröm för sin bok, och han tackar i efterordet en hel skara hjälpsamma människor som stöttat och hjälpt honom i hans skrivande. Han är en oerhört observant person. Hans beskrivningar av stort och smått är lysande, och hans small talk-dialoger är imponerande känsliga. Boken läses snabbt, den är faktiskt spännande, trots att den inte innehåller en gåta. Det är snarare de olika personernas öden som får all uppmärksamhet, allteftersom Rachman ger dem varsin plats i varsitt kapitel.
Rachmans personer är inte alldeles framgångsrika i sina liv. Det är själva mottot för boken, alldeles riktigt. De lever ofta ensamma, lämnar fru och barn hemma i USA medan tidningen som allt snurrar om, ligger i Rom. Eller så längtar de ihjäl sig efter erkännande, blir skamlöst utnyttjade av kollegor eller vet med sig att de inte klarar av att ens möta redaktionen. Mitt i alltihopa finns kärleksrelationer som heller inte är särskilt framgångsrika. En och annan relation ser ut att ordna sig bra, men då finns det alltid missförstånd, eller uppbrott, liksom av en slump.
Varför är detta så bra läsning? Jag tror att det bror på det flödande språket och på tonen. Tonen är nämligen en blandning av vardagston och ironi, mest är det journalisternas verklighet som får sig kängor då och då. Man läser om deras brist på yrkestrohet och allmänna medelmåttighet. Egoismen blir tydligt sedd, och opportunismen likaså. Och samtidigt finns det värme i författarens röst, hans inkännande i alla dessa öden går inte att ta miste på.
Det kan tyckas vara lättköpt, men det är så skickligt skildrat och så elegant beskrivet att man kapitulerar. Murvlarna framstår som alldeles vanliga stackars människor, helt enkelt. Att de också rör sig i Roms centrum med dess lokalfärg gör inte saken sämre.
Annagreta
Alla personer på den tidning som utgör handlingens mötesplats är journalister utom en, som får komma med för att hon är en sån inbiten tidningsläsare. Greppet är konsekvent på många sätt. En ordentligt skildrad pressmiljö får man på köpet, och ett yrkessamlat persongalleri som alla har liknande utmaningar, i livet och i yrket. De är alla väldigt mänskliga, inte särskilt märkliga, inte särskilt skickliga, inte vackra och inte säkra på sig själva.
Rachman har fått beröm för sin bok, och han tackar i efterordet en hel skara hjälpsamma människor som stöttat och hjälpt honom i hans skrivande. Han är en oerhört observant person. Hans beskrivningar av stort och smått är lysande, och hans small talk-dialoger är imponerande känsliga. Boken läses snabbt, den är faktiskt spännande, trots att den inte innehåller en gåta. Det är snarare de olika personernas öden som får all uppmärksamhet, allteftersom Rachman ger dem varsin plats i varsitt kapitel.
Rachmans personer är inte alldeles framgångsrika i sina liv. Det är själva mottot för boken, alldeles riktigt. De lever ofta ensamma, lämnar fru och barn hemma i USA medan tidningen som allt snurrar om, ligger i Rom. Eller så längtar de ihjäl sig efter erkännande, blir skamlöst utnyttjade av kollegor eller vet med sig att de inte klarar av att ens möta redaktionen. Mitt i alltihopa finns kärleksrelationer som heller inte är särskilt framgångsrika. En och annan relation ser ut att ordna sig bra, men då finns det alltid missförstånd, eller uppbrott, liksom av en slump.
Varför är detta så bra läsning? Jag tror att det bror på det flödande språket och på tonen. Tonen är nämligen en blandning av vardagston och ironi, mest är det journalisternas verklighet som får sig kängor då och då. Man läser om deras brist på yrkestrohet och allmänna medelmåttighet. Egoismen blir tydligt sedd, och opportunismen likaså. Och samtidigt finns det värme i författarens röst, hans inkännande i alla dessa öden går inte att ta miste på.
Det kan tyckas vara lättköpt, men det är så skickligt skildrat och så elegant beskrivet att man kapitulerar. Murvlarna framstår som alldeles vanliga stackars människor, helt enkelt. Att de också rör sig i Roms centrum med dess lokalfärg gör inte saken sämre.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
