nuheter

Jag reser mig snabbt, borstar av kläderna, ser mig generat omkring. Har någon sett mig? Egentligen är det mest

inför mig själv jag är generad. Detta i-farstun-fallande inför de begåvade männen, där det misogyna är väl dolt, det skulle jag ju sluta med.

Men de är ju fullfjädrade entertainers, dessa godingar, man gläds, njuter och låter sig förföras. Det gäller att hålla sig vaken och se där, även hos denne slipade tänkare - och troligen hårt fostrade feminist - kan man finna en freudiansk felsägning. Hör på denna:

"Bloggen är skrivandets återfall i adolescensen." Hur han kommer fram till detta utveckklar han på s 86-88 i den lilla smakfullt formgivna volymen. Det visar sig att det är tonårsflickors rabblande av trivialiteter med varandra i telefon som är själva grunden och utgångspunkten för detta resonemang. Samtal där de "... med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna till varandra".

Mot detta pladdrande rakt ut i luften ställer Horace Engdahl Montaigne. Medan tonårsflickorna "klumpar ihop sig i babblet för att undvika att se sig själva utifrån", inbjuder Montaigne "sina läsare att vara med när han ser sig själv i skriftens spegel".

Iakttagelsen om bloggandet som en kommunikation med bristfällig dialog är intressant, men frågan är om jag känner mig mer dialogisk med Montaigne. I sanningens namn har jag inte prövat, men hans resonemang om unga flickors prat gör mig förvånad och besviken. En riktig vurpa, tycker jag! Men jag kom på benen illa kvickt.

Ulla