nuheter

Jag ser framför mig hur Rudbeck d y 1695 trampar runt i Västerbottens skogsområden på jakt efter kärlväxter. Plötsligt stannar han till inför något han aldrig skådat tidigare. Det är en långstänglad blomma. Den sträcker sig högt ovanför gräset i skogskanten strax intill ett kärr, där myggen samlat sig för sammanträde. Blomman ser modig och fräck ut där den står. Rudbeck som har en botanists noggrannhet, studerar länge dess tubliknande blommor uppradade parvis på den höga stjälken. Han gillar det han ser; den ljusa vitgula färgen med den röda dutten längst ut, och de vackra långa bladen från rotfästet. När han ser sig omkring upptäcker han flera exemplar av denna främmande skönhet. Den verkar trivas där det är lite fuktigt men ser inte ut att behöva så mycket solljus.

Rudbeck beslutar sig att namnge växten och ge den ett ståtligt namn. Hans kung är Karl den nionde, och vad är då mera passande än att namnledes anknyta denna resliga växt till kungahuset. Den får heta Pedicularis Sceptrum Carolinum, alltså Kung Karls spira.

Linné fann den också vid sin lappländska resa 1732. Sedermera blev den utnämnd till Västerbottens landskapsblomma.

Nu har det visat sig att den egentligen är rätt sällsynt i Västerbotten (landskapet) för att i stället frodas i mina hemtrakter, dvs längre upp i inlandet, dvs i landskapet Lappland. Jag har den mycket riktigt i mitt herbarium, den samling på cirka 100 växter som jag fick tenta på när hösten kom i Samrealskolan i Lycksele. Det gick till så att biologilärarinnan höll för etiketten där jag skrvit växtens svenska och latinska namn, medan jag skulle minnas vad som stod där. Konstigt nog stannar vissa växters namn i minnet också efter denna tenta. Dit hör Pedicularis Sceptrum Carolinum. Den växte intill Skirbäcken, där det fullständigt genomskinliga vattnet från Skirträsket rinner ut i byns stora sjö Bastuträsk. En spira som hör hemma intill det genomskinliga vattnet, fräck och kavat.

Annagreta