Maria Rostotsky räddar pjäsen
Ja, nu har jag sett pjäsen 33 Variationer på Uppsala Stadsteater. Det var en märklig upplevelse.
Tre olika öden spelas upp, egentligen var och en för sig. Vi ser en sjuk kvinnlig forskare, krampaktigt besatt av Beethovens 33 variationer. Hon har ingen kontakt med sin dotter. Dottern, i sin tur, fångas - om än motvilligt - av en man i sjukvården, som är inkopplad på moderns sjukdomsbehandling. Beethoven själv är naturligtvis besatt av sin musik och med tiden mycket störd, döv och upprörd. Diabelli är den italienske tonsättare vars verk är själva upphovet till Beethovens intresse. Han har inga synliga problem, han studsar omkring provokativt glad och nöjd, till skillnad från de andra som alla bär på oförlösta smärtor. Scenografin är en serie projekterade bildfragment på olika ridåer, delvis knepiga för en astigmatiker som jag.
Bakom dessa tre öden spelar Maria Rostotsky respektive musikstycken. Hon spelar fantastiskt, det är pjäsens behållning.
Jag har svårt med pjäsen. Den spretar åt tre håll, och jag uppfattar sambanden som skruvade. Finns det paralleller mellan de tre ödena? Är kontaktlösheten deras gemensamma nämnare? I så fall går det inte fram tillräckligt. Sjukdom och död pareras med konsten, jovisst. Vår besatthet av diverse saker gör att vi glömmer svärtan i livet. Men i den här pjäsen? Skådespelarna gör sitt jobb, kan jag tycka. Som tur är finns musiken med, och som den spelas!
Annagreta
Tre olika öden spelas upp, egentligen var och en för sig. Vi ser en sjuk kvinnlig forskare, krampaktigt besatt av Beethovens 33 variationer. Hon har ingen kontakt med sin dotter. Dottern, i sin tur, fångas - om än motvilligt - av en man i sjukvården, som är inkopplad på moderns sjukdomsbehandling. Beethoven själv är naturligtvis besatt av sin musik och med tiden mycket störd, döv och upprörd. Diabelli är den italienske tonsättare vars verk är själva upphovet till Beethovens intresse. Han har inga synliga problem, han studsar omkring provokativt glad och nöjd, till skillnad från de andra som alla bär på oförlösta smärtor. Scenografin är en serie projekterade bildfragment på olika ridåer, delvis knepiga för en astigmatiker som jag.
Bakom dessa tre öden spelar Maria Rostotsky respektive musikstycken. Hon spelar fantastiskt, det är pjäsens behållning.
Jag har svårt med pjäsen. Den spretar åt tre håll, och jag uppfattar sambanden som skruvade. Finns det paralleller mellan de tre ödena? Är kontaktlösheten deras gemensamma nämnare? I så fall går det inte fram tillräckligt. Sjukdom och död pareras med konsten, jovisst. Vår besatthet av diverse saker gör att vi glömmer svärtan i livet. Men i den här pjäsen? Skådespelarna gör sitt jobb, kan jag tycka. Som tur är finns musiken med, och som den spelas!
Annagreta
Kommentarer
Trackback
