Fadern på teatern
Stockholms stadsteater har satt upp Strindbergs Fadren. Det är en förbryllande pjäs och en förbryllande föreställning. Kampen mellan kvinnan och mannen i äktenskapet gav inte Strindberg någon ro. När det brast var det kvinnans fel, om jag förstått saken rätt. Mannen var alltid ett offer. Den gamla kvinnan var undantagen, hon var god. Så långt pjäsen.
Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Vad händer då med denna pjäs? I Stadsteaterns uppsättning blir det en kamp om barnet, tydligare än kanske i originalet, barnet är med hela tiden som en skugga på scenen. Men allt sker väldigt staccato. Han blir galen väldigt på studs. Han kastar böcker, konspirationen mot honom är snabb. En del av problemet är att modern vill bestämma över dotterns fortsatta existens, den andra delen är att hon vill ha makten över hushållet, eventuella pengar, besluten, allt. Det fick inte fruar på 1890-talet. Läkaren kallas in. Husets herre ska bli omyndigförklarad.
Pjäsen är en underfundig inblick i gårdagen. Jag funderar över uppsättningen, över regin. Bergquist är riktigt bra, han gör hela föreställningen. Han går som en karl. Men själva pjäsen, då? Är den så bra, egentligen? Jag uppfattar den som starkt förkortad, trots att den är så lång. Den är som en kommentar i stället för ett drama. Saker händer abrupt, för att man ska hinna fram till förnedringen. Jaha, då är han plötsligt i tvångströjan, (scenen då amman fäster på honom denna tvångströja är en av pjäsens höjdpunkter) och nu ligger hustrun i tårar, barnet likaså och allt är slut. På Strindbergs tid var det ont om såna kommentarer på scenen, och de var dramatiska inlägg. Den aktuella uppsättningen är som ett tittskåp i det förgångna.
Om det varit ett modernt politiskt drama, hade antagligen frun blivit galen. Mannen hade fortfarande varit en egotrippad och snål typ, men kvinnan hade fått alla sympatier på sin sida. Hon hade sannolikt startat ett förhållande med läkaren och rymt med honom till nån villa på landet, med dottern. Fadern hade ensam försmäktat utan snus nånstans i ett urbant samhälle.
Annagreta
Sen dess har mycket vatten runnit under broarna. Vad händer då med denna pjäs? I Stadsteaterns uppsättning blir det en kamp om barnet, tydligare än kanske i originalet, barnet är med hela tiden som en skugga på scenen. Men allt sker väldigt staccato. Han blir galen väldigt på studs. Han kastar böcker, konspirationen mot honom är snabb. En del av problemet är att modern vill bestämma över dotterns fortsatta existens, den andra delen är att hon vill ha makten över hushållet, eventuella pengar, besluten, allt. Det fick inte fruar på 1890-talet. Läkaren kallas in. Husets herre ska bli omyndigförklarad.
Pjäsen är en underfundig inblick i gårdagen. Jag funderar över uppsättningen, över regin. Bergquist är riktigt bra, han gör hela föreställningen. Han går som en karl. Men själva pjäsen, då? Är den så bra, egentligen? Jag uppfattar den som starkt förkortad, trots att den är så lång. Den är som en kommentar i stället för ett drama. Saker händer abrupt, för att man ska hinna fram till förnedringen. Jaha, då är han plötsligt i tvångströjan, (scenen då amman fäster på honom denna tvångströja är en av pjäsens höjdpunkter) och nu ligger hustrun i tårar, barnet likaså och allt är slut. På Strindbergs tid var det ont om såna kommentarer på scenen, och de var dramatiska inlägg. Den aktuella uppsättningen är som ett tittskåp i det förgångna.
Om det varit ett modernt politiskt drama, hade antagligen frun blivit galen. Mannen hade fortfarande varit en egotrippad och snål typ, men kvinnan hade fått alla sympatier på sin sida. Hon hade sannolikt startat ett förhållande med läkaren och rymt med honom till nån villa på landet, med dottern. Fadern hade ensam försmäktat utan snus nånstans i ett urbant samhälle.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
