nuheter

 

Nyss sken solen och ljuset förvandlade min perukbuske från en medelmåtta till en skönhet. Nu samlar sig molnen till ett utbrott av nåt slag, och allt och alla retirerar till det medelmåttiga, det ointressanta och det glömda.

 

Jag läste nyss en bit i Thomas Bernhards lilla bok "Gamla mästare". Den har fascinerande avsnitt, hinner jag se innan solen går i moln, men den är ändå lite lite tjatig jämfört med det jag tidigare läst av honom. Bernhard surrar ideligen om Konsthistoriska museet dit han tvingar sig att gå för att någon bett honom gå dit. Han kan inte förstå hur någon överhuvudtaget kan vistas där mer än absolut nödvändigt. Det är bara osanningar och förljugenheter som hänger på väggarna där, tycker han, och han passar också på att fördöma alla lärare som släpar dit skolklasser, dvs barn som därigenom för evigt blir "botade" och sedan aldrig kan intressera sig för museibesök.

 

Jag funderar hur långt Bernhard kan gå åt det här negativa hållet. Uppenbarligen - enligt vad jag kan förstå - är han nära gränsen i den här boken. När han upprepar sina fördömanden bara en gång för mycket, blir effekten att jag tröttnar. När han klarar av balansen att upprätthålla intresset utan att tugga om för mycket är det roligt att läsa, då är det underhållande och imponerande, eftersom det är språkligt elegant. Han väljer här i "Gamla mästare" att spotta ut hela konstarvet och förakta dess betraktare och beundrare, samma gäller det musikaliska arvet. Han tuggar och spottar ut, flera gånger. Det är roligt en stund men inte hela boken. Sorry, kära Bernhard, du hamnar i ett sämre ljus den här gången; du som tidigare var en gnistrande pärla lyser inte lika starkt som förr!

 

Annagreta