nuheter

"Play" är en ovanlig film. Den oroar, den vill inte lämna mig, frågorna hopar sig. Jonas Hassen Khemiri fann 47 skäl till tårar efter att ha sett den (DN 18 november).

Filmen bygger på ett rättsfall i Göteborg och miljöerna är bekanta: köpcentret på Frölunda torg, Linnégatan, Slottsskogen. Mycket utspelar sig på spårvagnen. Fem färgade killar från den fattiga förorten "kidnappar" tre killar från den rika förorten för att ta deras mobiltelefoner.

Det blir en märklig katt-och-råtta-lek där Ruben Östlund lyckas utvinna starka och skiftande spänningar i ett osymmetriskt relationsdrama. Tempot är långsamt och bilderna etsar sig fast i minnet. Man får Roy Andersson i tankarna. Bilderna blir som tavlor, där motivet rör sig. Man blir starkt medveten om att dessa tavlor har en kraftig ram. Den stänger inne. Det kan handla om spårvagnen med sin kontrollerade dörrstängning eller de samhällsmekanismer som delar in människor i klasser eller raser och tilldelar dem roller i livet. Och vuxna som varken ser eller hör.

Det finns en parallell till spårvagnen och det är snabbtåget mellan Malmö och Göteborg. Modernt, svalt och tyst glider det genom landskapet och tågpersonalen har nitisk omsorg om passagerarnas säkerhet. Inget bagage får avvika från den standard som säkerställer fri passage genom vagnar och dörrar. En särskild berättelse tar form i anslutnng till ett bagage med avvikande mått, jag ska inte avslöja vad, men det finns säkert en symbolik där också.

Det här tåget, som rullar mot framtiden  med den välvårdade, vackra medelklassen, har inte plats för annat än ett bekvämt och alldeles individuellt nu. Barnen får åka skramlande spårvagn mot framtiden och klara sig bäst de kan. Bilder från en verklighet som finns nära.

Jag såg filmen dagen innan Khemiri publicerade sin kommentar. Han upplever filmen som rasistisk. Lite skakad tar jag del av alla de skäl han har för tårar. Jo, jag har sett alltsammans och jag har upplevt, men inte på samma sätt. Eftersom jag varken är färgad eller invandrare. Jag är genomskinlig, jag bär inte denna annorlundahetens skärva i min erfarenhet. Därför har jag sett så mycket annat och inte funnit skäl till gråt.

Khemiri visar oss något mycket viktigt med sin kommentar. Filmen är fantastisk i sig och med Khemiris kommentar kan den bli en ögonöppnare.

Så jag gråter med Jonas Hassen Khemiri och tackar honom för att han gjort mig medveten om min genomskinlighet.

Ulla