nuheter

Maciej Zaremba har i en artikelserie i DN läst lusen av den svenska skolan. Som skribent är Zaremba oemotståndlig. Han tar en med och jag har villigt följt honom på den skolresa han guidat genom Sverige 2011. När jag steg av hans reportagetåg kände jag mig lite vimmelkantig. Det var en del skarpa kurvor och snabba svängar och exemplen illustrerade hans tes lite väl effektivt. Men underhållande och viktigt(!) var det. Att sätta strålkastarljus på. Och vill man få igång en debatt i en så viktig fråga må det vara tillåtet att ta i. Debatten om de viktiga, grundläggande frågorna har i stort uteblivit. Några inlägg från lärarorganisationer, som berättat om att dom är duktiga, bortser jag då ifrån. Men så igår: en artikel av Sven-Eric Liedman. Han vidgar perspektiven och placerar diskussionen i ett historiskt och internationellt perspektiv. Sverige är inte ensamt i världen om att intressera sig för skolan och motsättningen mellan förmedlingspedagogik och s k reformpedagogik är varken ny eller exklusivt svensk. Idag är den motsättningen inte ens relevant, menar många. Därför skorrar predikandet om den frälsande katederundervisningen ganska reaktionärt. Det bygger på föreställningen om kunskap som något fast och färdigt. Det är lärarens uppgift att förmedla detta "säkra vetande". Punkt. Runt hörnet på denna tanke skymtar rädslan för "det i djupare mening diskutabla". Allt ska mätas och vägas och undervisningen ska kvalitetssäkras, elevernas kunskaper mätas på decimalen. Jag tycker om Liedmans artikel, för den osäkrar våra verkligheter. Aristoteles talar om olika sorters kunskap: det som inte kan vara på annat sätt och det som kan vara på annat sätt. Inom naturvetenskapen finns mycket som hamnar i den första kategorin. Samhällsvetenskaperna och humaniora hamnar i stor utsträckning i den andra. "... en av de avgörande mänskliga kunskaperna är förmågan att argumentera för och emot olika ståndpunkter", skriver Liedman. Och hans artikel är ett lysande exempel på god pedagogik, tycker jag. Den lyfter fram ett tankegods som rör på sig, som drar åt olika håll och där jag lockas att ställa nya frågor. När mitt intresse väcks, blir jag delaktig i en dynamik som, vid närmare eftertanke, har stor relevans för hur jag uppfattar mig själv och mitt handlande. En god lärare, den där Liedman. Den gode läraren är inte den som fyller en hink, utan den som tänder en eld. Var det Herakleitos?