nuheter

Den tyske kulturkritikern mm Thomas Steinfeldt höll årets föreläsning till Adam Helms minne i början av maj. Den trycktes i DN den 11 maj, aningen förkortad. Karln höll föreläsningen på felfri svenska, med en liten klädsam brytning, det kunde man konstatera på nätet där en filmad version fanns ett tag.

Steinfeldt är kulturchef på Süddeutsche Zeitung och professor i kulturvetenskap. Hans föredrag var en skarp analys av kulturkritikens villkor i dag och framåt. Han delar upp recensenterna i tre grupper; de glada, de gråtfärdiga och de griniga. De glada är de som alltid ropar "Så underbart!" Texterna är "berörande", dikterna är "djupa" och "levande". Sådana uttryck, säger han, har den stora fördelen att man slipper förklara, inte bara för att det inte går, utan också för att det vore ett alltför indiskret ingrepp i kritikerns själsliv. Det är en direktupplevelse kritikerna säger sig ha fått.

Motsatsen är den gråtfärdige. Han eller hon kör med inlevelse, "kan finna lidande och smärta i näst intill allt"; han/hon recenserar den växande skaran halvdokumentära berättelser från sorgliga trakter och sammanhang eller rakt av bedrövliga förhållanden på den norrländska landsbygden. Steinfeldt säger att den sortens litteratur i bästa fall är lyckade journalistiska reportage, i sämsta fall en övning i självgodhet pch sentimentalitet. Recensenten blandar ett omdöme om bokens stoff med ett omdöme om bokens litterära kvalitet. "En skakande skildring" kan täcka hela denna blandning."Den gråtfärdige kritikern är inte en människa som man intellektuellt kan ta på allvar."

Så till den grinige. Medan den glade och den gråtfärdiga drivs framåt av tidens allt snabbare gång, kollar den grinige bakåt och drar nytta av ett historiskt vetande, som Steinfeldt menar är som en barriär mot nuet och en viktig förutsätting för reflexion. "Det finns ingen tankeverksamhet utan grinighet".

Sedan övergår Steinfeldt i att diskutera vår tids snabba ryck, och populärkulturens inverkan på alla nyanser av livet.
Han säger att "livet" i sin mest tillspetsade form också har blivit den viktigaste kategorin i litteraturkritiken. "Som ett slags överdimensionerad musikvideo". Här skymtar en djupare kritik som han inte går in på.

I stället avrundar han med en diskussion om de olika mediernas konkurrenslägen. Tiden avgör vem som hinner först, inte nödvändigtvis vem som gör det mest lästa eller mest uppskattade medieinslaget.  Nu går alla medier mot den slutliga maxhastigheten, menar han, och det kommer att komma en återhämtning. Hastighet kontra djup, så ser det ut nu. Men han tror sig skymta att det "rasande engagemanget" saknar värde i längden, även om ropen "hett" och "nytt" och "allt på en gång", "här och nu" fortsätter att skalla i popkritikerkåren.

Så vad slutar Steinfeldt med? Jo, han uppmanar till skärpning. Mediernas olika särdrag behöver erkännas, men det krävs urskillningsförmåga att låta dessa skillnader växa, det fordrar kunskap. Det som tar tid att skapa ska ha sin chans, annat sina arenor. Men kritikern ska lära sig säga ifrån, och kunna både förkasta och lovorda.

Annagreta