nuheter

Ibland blir man blyg av att läsa kultursidorna. Idag har SvD en drabbning där Martin Lagerholm  skriver om två nya böcker. Den gör mig timid. Det är skrifter av Aris Fioretos och Durs Grünbein det handlar om. De har jämkat ihop sig och här presenteras ett par utgåvor som förefaller vara av god kaliber. Egentligen blir jag impad av deras projekt, jag tror att det är väldigt skarpsinniga reflexioner i båda böckerna, men när jag läser är det på något sätt som att hamna i fint och uppklätt sällskap med grova vardagskläder och stövlarna på.

Varför då, undrar du. Ja, det har delvis med språket i de upphissade omdömena att göra. Vad sägs om påståendet "Här anas en andligt sinnad Bach under dialogernas eteriskt lekfulla Mozart". Anmälaren noterar att författarna är personer som orkar hänge sig åt "ogenerade pretentioner och utmanande tankestoff", men han tycker sig samtidigt se en sorts skräck hos dem "för blotta tanken på en förment banal bisats eller ordinär fundering".

Jag får väl skaffa den där dialogboken "Avtalad tid" där de två författarna far till olika platser världen runt för att sedan sitta ner och fundera utmanande tillsammans över sakernas tillstånd. Dessa "två lärda skönandar" valde bl a att resa till Berlin och sätta sig i TVtornet på Alexanderplatz, till Mojaveöknen och så till Las Vegas. Jag måste läsa analysen från Las Vegas, gjord på plats, känner jag. Det står att de dekonstruerar själva livet i alla dess led och komponenter och att dialogerna är "meanderslingor". Det där sista får jag slå upp.

Men skam den som ger sig. Inte sällan är böckerna mycket mera engagerande och tillgängliga än de recensioner de får.  Jag vill inte dö med stövlarna på.

Annagreta