nuheter

Snubblade över en liten bok av Camus. "brev till en tysk vän". Komprimerad text, nästan outhärdlig i sin intensitet. Breven är från 1943 och 1944. Fransmännen var ockuperade och plågade. Tyskarna marscherade på Paris gator och det oförutsägbara våldet satte villkoren för det dagliga levandet.
Camus avståndstagande från våld är absolut. Men hur försvarar man sig mot våldet? Att möta våld med våld är den mänskliga vägen. Att möta det med kärlek är den gudomliga. Att förlåta sin torterare sägs ibland vara en förmåga för den högt utvecklade människan att sträva efter.
Camus hatar fienden och han förlåter inte. Hans harm kokar i dessa texter. Upprördheten och förtvivlan nästan förgör honom. Och han tvingar sig att tygla allt detta till ett slags civiliserat samtal med en tänkt tysk intellektuell. Det blir en omskakande text, ett förtvivlat och enastående försök att mitt i barbariet upprätthålla en respekt för förnuftet och en människovärdig hållning.
Boken har ett citat från Pascal som motto: "Sin storhet visar man inte genom att försöka nå så långt som möjligt åt ett håll, utan genom att försöka nå så långt som möjligt åt två olika håll samtidigt."
Ulla