Min dubbelgångare i Örebro
Barbro skriver om ansikten vi tror oss känna igen, och om den troliga existensen av en eller flera dubbelgångare där ute.
Det satte igång mitt minne. Helt klart är att jag har minst en dubbelgångare. Det har hänt två gånger att en människa på stan (OBS 2 olika människor) hejat och börjat prata med mig i tron att jag är en annan. I de lägena är jag en kvinna från Örebro. Och vad hände? Jo, jag påminde antagligen om ett ufo, stirrade och försökte väl se intresserad ut, innan allt brast och hon (det var i båda fallen kvinnor i medelåldern) insåg misstaget. Så nu bävar jag för att hamna i Örebro.
"Jag skulle inte vilja vara i hans - hennes kläder" kan det ju heta. Men i litteraturen flyttar man hursomhelst mellan existenserna och det blir bara bättre, eller?
I skönlitteraturen kan individer gå ut och in i gestaltade personer, som t ex i Spill av Sigrid Combüchen (där författarinnan svänger ut och in i andras "kläder" i början av boken, vilket störde mig en aning). Och nu senast i Alexandar Hemons bok "Frågan om Bruno" (se min drapa här nedan på bloggen). Där blir spionen Sorge till synes självklart författarens pappa (om jag starkt förkortar kopplingarna). Ibland känns det som om man förväntades bli förvirrad på en högre nivå, ibland är det kongenialt med storyn.
Å andra sidan, jag borde kunna skriva en hel roman om kvinnan i Örebro. Jag vet ju redan hur hon ser ut. Hon kan få en ny insida, nya åsikter, nya vänner. Hon får i varje fall inte mina vänner, dom vill jag behålla.
Annagreta
Det satte igång mitt minne. Helt klart är att jag har minst en dubbelgångare. Det har hänt två gånger att en människa på stan (OBS 2 olika människor) hejat och börjat prata med mig i tron att jag är en annan. I de lägena är jag en kvinna från Örebro. Och vad hände? Jo, jag påminde antagligen om ett ufo, stirrade och försökte väl se intresserad ut, innan allt brast och hon (det var i båda fallen kvinnor i medelåldern) insåg misstaget. Så nu bävar jag för att hamna i Örebro.
"Jag skulle inte vilja vara i hans - hennes kläder" kan det ju heta. Men i litteraturen flyttar man hursomhelst mellan existenserna och det blir bara bättre, eller?
I skönlitteraturen kan individer gå ut och in i gestaltade personer, som t ex i Spill av Sigrid Combüchen (där författarinnan svänger ut och in i andras "kläder" i början av boken, vilket störde mig en aning). Och nu senast i Alexandar Hemons bok "Frågan om Bruno" (se min drapa här nedan på bloggen). Där blir spionen Sorge till synes självklart författarens pappa (om jag starkt förkortar kopplingarna). Ibland känns det som om man förväntades bli förvirrad på en högre nivå, ibland är det kongenialt med storyn.
Å andra sidan, jag borde kunna skriva en hel roman om kvinnan i Örebro. Jag vet ju redan hur hon ser ut. Hon kan få en ny insida, nya åsikter, nya vänner. Hon får i varje fall inte mina vänner, dom vill jag behålla.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
