nuheter

En liten bok från 1999, där Sven-Eric Liedman följer ordets historia, flyter upp i min väg. Idag använder vi ordet solidaritet för ganska osymmetriska situationer: vi ska känna solidaritet med dem som det är lite synd om. Här finns ett drag av välgörenhet. Så har det inte alltid varit. Ordet kommer från latinska "solidus", som betyder gedigen, fast eller odelad. Som juridisk term finns det belagt sedan 1500-talet och handlar om borgensmän, som solidariskt står för det förfallna lånet. En för alla, alla för en. Franska revolutionens broderskap är en aspekt av det solidariska som det uppfattades på 1800-talet. Så sent som vid Parisutställningen 1900 var solidaritet ordet för dagen. Emile Durkheim gav det vingar. Samhället är en kropp, där varje organ är nödvändigt för helheten.Indivien är en del av helheten - och en del med ansvar. Den bilden är för övrigt mycket gammal. Bagaren behöver snickaren behöver sjuksköterskan behöver bonden behöver... Samarbete utifrån ömsesidiga behov skapar en i grunden symmetrisk relation. Det tänkandet hade säkert stor betydelse för välfärdsstatens uteckling under 1900-talet. Det känns som att vi fjärmat oss långt från det synsättet. Konkurrens är ordet för dagen och samarbete inte så eftersträvansvärt. Att framhäva sig själv på andras bekostnad är en sport som odlas både offentligt och privat. Sven-Eric Liedmans lilla bok väcker många tankar. Den har titeln "Att se sig själv i andra. Om solidaritet." Och i den titeln finns ju en nyckel. Solidaritet är inte välgörenhet. Solidaritet är inte fiende till egenintresse, inte heller till konkurrens. Men det är insikten om den unika individens betydelse och ansvar i ett sammanhang. Om vi har förlorat upplevelsen av ömsesidighet i solidariteten, har vi förlorat något väsentligt. Som naturligtvis kan återerövras. Ulla