nuheter

 Klättringen är tung till den lilla bergsbyn Albarracin. Det bär uppför oändligt många trappsteg. Sedan avlöses dessa av kullerstensgränder som också bär uppåt. Den medeltida bergsbyn ligger på drygt 3000 meters höjd i Aragon i norra Spanien. Det känns i kroppen. Det är också betydligt svalare häruppe jämfört med de omgivande slätterna som vi nyss lämnade ner vid floden Tajo. Det är inte mycket utrymme för ”staden” här uppe på berget. Husen klänger tätt intill varandra. Gränderna är en labyrint av ljus och mörker.

- Var hittar jag ett  café, frågar jag kvinnan jag möter i gränden.

- På Plaza Mayor, svarar hon och pekar i den riktning jag kom från. Och visst finns här en öppning bland husen, Stortorget, och även ett par bord utanför caféet. Stillheten och friden är bedövande. Ändå pågår här en livaktig verksamhet. Några småpojkar sparkar boll på den lilla öppna platsen och mot kulturhusen. Den nedre fönsterraden är täckt av galler. Kanske har bollar kommit lite för nära någon gång.

Den här byn var ett självständigt muslimskt bergsrike under det sönderfallande moriska väldet i Spanien. På tiohundratalet bodde här berbern ben Razín (därav namnet Albarracin) som krigschef åt Abderramán III. Han revolterade mot centralmakten, förklarade sig självständig och skapade ett kungadöme som varade i mer än ett sekel. I krönikan el Cid berättas om många slag. Man förstår att Albarracin var muromgärdat och befäst fastän det låg så till synes ointagligt högt uppe på en klippa.

Barbro