Pinter och Födelsedagskalaset
Ett rum, en illa belyst trappa, ett fönster med gardiner. Ett äldre par, med rutinerna fastgrodda; de dricker morgonte, ropar på den ende hyresgästen, läser tidningen, lite tankspritt. Vardagen är nedtonad, utan höjdpunkter, glåmig.
Okända män släntrar in, de vill också bo där. Inget särskilt med det, tänker man.
Plötsligt blir situationen brutal, överraskande grym. De nya gästerna visar sig vara ute efter den inneboende. Det är i sin tur en gåtfull medelålders man, utan känd bakgrund, annat än att han uppenbarligen försökt sig på att spela piano. En komplicerad typ som frun i huset vårdar som vore han hennes egen son.
En brutal förnedring påbörjas, de nya gästerna mobbar och slår den inneboende tills dess att mannen är ett vrak.
Pinter blandar alldaglighet och vardagslunk med bakomliggande hot. Det outsagda blir oroande. Människorna är inte märkvärdiga - förrän hotet dyker upp, offret blir till intetgjort, allt faller sönder - och det sista välmenande försöket att hjälpa den drabbade klingar ohört. Det som fascinerar är vad man tror sig ana, inte vad som sägs på scenen. Ändå är brutaliteten synlig.
Pjäsen spelas på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi. Ingvar Hirdwall läser tidningen lite förstrött, medan Gunilla Nyroos passar upp. Den olycklige gästen spelas av Shanti Roney, som förblir precis så ogripbar som jag tror att Pinter ville ha honom. Värsta sadisten spelas av Peter Andersson, så utstuderat att han länge fastnar på näthinnan, t ex när han står lutad mot fönsterkarmen, med ena benet krokat framför det andra, lättjefullt och högdraget, som nonchalansen personifierad, strax innan han förnedrar sitt offer än en gång. Hans följeslagare, spelad av Reine Brynolfsson, är en veritabel lakej, som gång på gång tvingas visa hur undergiven sin "ägare" han är. Maktspel, brutalitet och sadism - utan att omgivningen kan ingripa.
En sevärd historia, minnesvärd, och kuslig, mitt i vardagslunket på scenen.
Annagreta
Okända män släntrar in, de vill också bo där. Inget särskilt med det, tänker man.
Plötsligt blir situationen brutal, överraskande grym. De nya gästerna visar sig vara ute efter den inneboende. Det är i sin tur en gåtfull medelålders man, utan känd bakgrund, annat än att han uppenbarligen försökt sig på att spela piano. En komplicerad typ som frun i huset vårdar som vore han hennes egen son.
En brutal förnedring påbörjas, de nya gästerna mobbar och slår den inneboende tills dess att mannen är ett vrak.
Pinter blandar alldaglighet och vardagslunk med bakomliggande hot. Det outsagda blir oroande. Människorna är inte märkvärdiga - förrän hotet dyker upp, offret blir till intetgjort, allt faller sönder - och det sista välmenande försöket att hjälpa den drabbade klingar ohört. Det som fascinerar är vad man tror sig ana, inte vad som sägs på scenen. Ändå är brutaliteten synlig.
Pjäsen spelas på Stockholms stadsteater i Thommy Berggrens regi. Ingvar Hirdwall läser tidningen lite förstrött, medan Gunilla Nyroos passar upp. Den olycklige gästen spelas av Shanti Roney, som förblir precis så ogripbar som jag tror att Pinter ville ha honom. Värsta sadisten spelas av Peter Andersson, så utstuderat att han länge fastnar på näthinnan, t ex när han står lutad mot fönsterkarmen, med ena benet krokat framför det andra, lättjefullt och högdraget, som nonchalansen personifierad, strax innan han förnedrar sitt offer än en gång. Hans följeslagare, spelad av Reine Brynolfsson, är en veritabel lakej, som gång på gång tvingas visa hur undergiven sin "ägare" han är. Maktspel, brutalitet och sadism - utan att omgivningen kan ingripa.
En sevärd historia, minnesvärd, och kuslig, mitt i vardagslunket på scenen.
Annagreta
Kommentarer
Trackback
